Göteborgsposten – 6 november 1874, sida 1

på en stege. Om jag är brottslig, så straffa mig, men af nåd atöt mig ej tillbaka. Ett ögonblick upprörd och kufvad af sitt eget hjertas hastiga slag, hade madame de Mailly snart återvunnit detta fullkomliga välde öfver sig sjelf, som gör qvinnorna så starka. Småleendet återkom på hennes läppar, och hon yttrade till Fleur-de-Mai: — Vet ni att ni verkligen är tokig? — Ja, svarade han med en beundransvärd blandning af djerfhet och naivetet, tokig af kärlek. — Hur gammal är ni? — Aderton år. — Jag är nitton, följaktligen äldre än ni, och jag bör ha mer erfarenhet än ni. — Ah! sade Fleur-de-Mui och betraktade henne med förvåning, är det verkligen möjligt... — Si är det, min herre. Men, fortfor den unga qvinnan i det hon på honom kastade en öm blick, jag vet en sak, och det är, att alla menniskor påstå, att de skola älska evigt. — Nåväl? — Och de äro lika obeständiga, min herre, som det vackra vädret om hösten, fjärilarne om våren och det blå hafvet under tropikerna. — Åh, jag är icke sådan. — Det är just hvad de alla säga. — Sätt min kärlek, min beständighet på prof... ni skall få se. Fleur-de-Mais ställning var bönfallande, hans åtbörder vältaliga, hans röst öm och öfvertalande; madame de Mailly började ångra något, att hon ej ropat på hjelp. — Jag älskar er, mumlade han helt sakta. — Han älskar dig, upprepade likaledes en hemlig röst i stiftsfruns öra, och hennes hjerta klappade häftigt och var färdigt att svara: — Äfven jag...