Göteborgsposten – 5 november 1874, sida 2

Den okände smålog ånyo. — Ers nåd måste vara från landet, sade han, ty annars . . . — Nå väl, annars ...? — Skulle ers nåd veta, att jag kunde vara er nyttig. — Hvad har ni då för befattning, fader Mathias? — Jag hyr ut stegar och gitarrer. — Hvad menar ni? — Jag bor här bredvid, under hvalfven midt emot. Jag håller gitarrbutik för rädda älskande, som stanna vid den sentimentala kärleken, och jag hyr ut goda stegar om åtta fot åt mer djerfva älskande, som finna det bättre att stiga upp på sin älskarinnas balkong än sucka under densamma. — Parbleu! utbrast Fleur-de-Mai förtjust, ni är en präktig karl, herr Mathias. — Ers nåd är allt för god. För öfrigt kan ni lita på, att jag är tystlåten, tillade juden. Dagen efteråt har jag glömt både adelsmannen, till hvilken jag uthyrt min stege, och fönstret, mot hvilket jag rest den. Det har till och med händt mig, att jag ett par tre gånger på samma natt åt olika herrar lånat ut samma stege för att uppresas mot samma fönster, utan att någondera af dem haft en aning om den andre. — För tusan! mumlade Fleur-de-Mai, som alldeles icke fann sig trakterad af denna underrättelse. Skulle chevalier du Vernais kanske äfven bruka stegar? — Men, fortfor Mathias, jag har två slags stegar. Somliga äro tio fot, dem hyr jag ut för tio pistoler; andra äro tjugo fot, dem hyr jag ut för en liten ecu. — Det der var lustigt, sade Fleur-de-Mai. Jag tycker tvärtom, att de längsta borde vara de dyraste. — Ers nåd misstar sig. Tio fots stegarne räcka ej längre än till första våniogen, då de som äro tjugo fot långa räcka upp till andra. — Nå väl?