Göteborgsposten – 4 november 1874, sida 2

ning, då han anlände till herr de Maillys port. Sehweizaren hade ej ännu legt sig. Vid första slaget af porthammaren öppnade han, — Är din husbonde uppe ännu? Schweizaren blef förvirrad och stammade på målet. — Bvara, sade Fleur-de-Mai i kort och befallande ton, jag vill nödvändigt träffa honom. — Min herre, förklarade schweizaren slutligen, herr vicomten är sem alla andra nätter i den lilla paviljongen i trädgården, der aldrig någon stör honom. — Aha! sade Fleur-de-Mai, som erinrade sig hvad han sett mellan fönsterskärmarne, vicomten är verkligen den hemlighetsfullaste man jag känner, och jag skulle gerna vilja veta hvsd han gör i paviljongen. Han tillade högt: — Gör detsamma! Gå och underrätta honom. Det är å konungens vägnar. Då schweizaren hörde konungen omnämnas, tvekade ban ej längre, och han gick att söka sin husbonde, under det Fleur-de-Mai och Coquelicot väntade i den lilla salen med mörka väggarne, i hvilken vicomten tillbragte dagarne. Vicomten kom. Han var mycket blek och visade stor förvåning öfver att se Fleur-de-Mai. — Jag har stört er, sade denne, ursäkta mig. — Åh! svarade herr de Mailly i en ton, som han försökte göra lätt och bekymmerslös, det är en vacker qväll; jag hemtade frisk luft i trädgården. Men, min bäste chevalier, jag har erbjudit er att bo hos mig, och ni har antagit anbudet. Jag väntade er ej förr än i morgon, men ni är välkommen i dag. En vän kan klappa på min port natt som dag. — Bäste vicomte, svarade Fleur-de-Mai med samma förtrolighet, sedan jag träffade er har jag inträdt i tjenstej utöfning. Forts.) ä