Göteborgsposten – 4 november 1874, sida 2

Fleur-de-Mai egde svar i beredskap till allt. — Godt! mumlade Coquelicot, fast man har sina femtio år på nacken, får man ändock alltid lära något. I går var min herre ej olik en vacker, oerfaren och blyg flicka; i dag har han ett ledigt skick, ett bestämdt språk, han har blifvit en man. Det är sannt, han har från i går tills nu blifvit kär. Må men härefter komma och säga mig, att kärleken gör en person dum! Jag finner nu alldeles motsatsen. Klockan slog i detta ögonblick elfva i Saint-GermainPAuxerrois. Fleur-de-Mai och hans väpnare hade följt gatan Saint-Honore, derifrån vikit af in på rue de VArbreSec, och de gingo nu med raska steg längs efter floden och uppnådde bron Saint-Miohel. Coquelicot fördjupade sig i betraktelser öfver kärleken och ödets nycker, som helt plötsligt gjorde en obetydlig adelsman från provinsen till en konungens af Frankrike adelsman; Fleur-åe-Mai återkallade i minnet dagens talrika tilldragelser. Han tänkte på den sköna unga qvinnan vid place Royale, och han förde flera gånger till sina läppar tofsarne af det band, som hon knutit fast vid hans värja. Vid tanken på henne måste Fleur-de-Mai erkänna, att det var med sorg han skulle lemna Paris utan att fått återse henne. Men Fleurde-Mai var nu vid sin djerfva sinnesstämning. — Jag skall återse henne, sade han för sig sjelf. Om den hederlige Coquelicot hört sin herre, skulle han helt visst ha höjt på axlarne, ty klockan var elfva på qvällen, och klockan fem påföljande morgon borde Fleurde-Mai ha foten i stigbygeln. Såvida ej hin blandade sig i saken, skulle det vara omöjligt att finna en giltig och passande förevänning för att infinna sig vid place Royale så sent på dygnet. Vi skulle ej våga försäkra, att Fleurde-Mai, som var en from yngling, räknat på hins medverkan i detta fall; men han bade blifvit page, och finnes det väl någonting, som en page betviflar? Fleur-de-Mai sökte derföre efter en lämplig förevän