— Jag svär det vid min ära och vapensköld! sade Fleur-de-Mai högtidligt. Ludvig XIV fortfor att uppmärksamt betrakta honom. — Min herre, sade han, ni är tapper... — Jag tror det, sire. — Jag vet det, förklarade konungen; ni har i dag vid middagstiden på place Royale duellerat med en viss chevalier du Vernais, som, efter hvad jag tror, är en at herr Fouquets anhängare. Konungen kastade dervid en frågande blick på Colbert. Denne bläddrade i sina anteckningar och sade: — Du Vernais, afskedad officer, utan fädernearf, spelare, lastbar, tillgifven öfverintendenten, som betalar hans skulder och anförtror honom en mängd fula uppdrag. 6— Godt, sade Ludvig XIV. Ni har sårat honom i benet. Måttlig skada, min herre, estersom denne du Vernais är en temligen ledsam herre; men jag förboreder er på, att jag ämnar göra min aflidne fars förordningar emot dueller gällande. Mina adelemäns blod tillhör Frankrike, och de böra ej utgjuta det vid andra tillfällen än på elagfältet. Blet ni sårad? tillade konungen. — Nej, siro. — Hvarifrån härleda sig de der bloddropparne, som jeg ser på er jacka? Fleur-de-Mai rodnade lindrigt. — Det är ett annat värjstyge, sire; jag erhöll det klockan åtta på aftonen. — Huru! utbrast konungen med en rörelse af otålighet, hvari dock framlyste en viss tillfredsställelse, två dueller på en enda dag, min herre, och vid er ålder! ... — Ack, sire, svarade Fleur-de-Mai oförskräckt, man förolämpade herr kardinalen, och man ville kasta en förnäm dame i floden. Fleur-de-Mai omtalade derefter för konungen uppträdet på Pont Neuf. Ludvig XIV iakttog ett ögonblick