— om så är, sire, vore det ännu bättre att använda honom. Denna ide behagade Fleur-de-Mai särdeles mycket. — Sire, sade han, herr de Mailly, Coquelicot och jag skulle nog arrestera herr abbå Fouquet utan tillhjelp af guvernören i Bretagne. Då han såg, att konungen lyssnade till hans ord, tillade han: — Då tre män ega en hemlighet, är det fara värdt, att denna hemlighet dunstar ut som gammalt vin, då man dragit korken ur buleljen; åtminstone var det den åsigt min aflidne far hyste, och han hade erfarenhet han. Colbert betraktade. pagen förstulet. — Men, fortfor Fleur-de-Mai, som kände sig i sitt element, då det var fråga om att löpa en fara, må ers majestät tillåta mig att säga till herr de Mailly och min väpnare, att jag reser bort i ers majestäts tjenst, och jag vill våga mitt lif på, att de skola följa mig utan att fråga, hvart jag reser. De äro män, som veta både att älska och tjena konungen. Jag ansvarar för dem. Jag erbjuder min konung tre hjertan och tre värjor. Ludvig XIV var alltjomt försjunken i begrundande och derunder gaf han ekt på den unge pagens uppriktiga, djerfva och kloka ansigte, som om han velat deri läsa Fleur-de-Mais hela framtid. Den konung, som bäst och i ett enda ögonkast skulle förstå sig på att bedöma menniskor, började uppenbara sig. Colbert och Fleur-de-Mai afhöllo sig vördnadsfullt från att störa honom i hens tankar. Slutligen återtog konungen samtalet med följande ord: — Herr Colbert, skrif två rader till guvernören i Anjou, och säg honom, att den budbärare, som öfverbringar den till honom, har hela mitt förtroende, och att det, som han ålägger honom att göra, skall han göra på min befallning. Colbert skref, konungen tecknade under.