tystnad; derpå yttrade han, under det han betraktade Fleur-de-Mai: — Etter som ni är eå slösaktig med ert blod, min herre, så förmodar jag, att ni skulle vil ja utgjuta något deraf i min tjenst? — Ända till sista droppen, sire. — Ni har nyss hört, att jag skulle vilja skicka ett sändebud till Bretagne? ... — Ja, sire. — Skulle ni kunna bli detta sändebud? — Hvarför icke? svarade Fleur-de-Mai med en djerfhet, som behagade konungen mycket och framlockade ett bifallsleende på Colberts allvarsamma ansigte. — Känner ni många personer i Paris? fortfor konungen. — Ingen, eire, utom vicomte de Mailly. — Det är redan mycket det, mumlade Colbert. Vicomten tillhör öfverintendentens vänner och är lierad med chevalier du Vernais. — Aha! utbrast konungen. — Ja, sire, återtog Colbert, och det låter lätt förklara sig, att hr Fouquet kan ha så många spioner: herrn här kom till Paris i går och reser härifrån i morgon, hans bekanta, vicomten till exempel, bli oroliga öfver den plötsliga afrosan och varningen är gifven. — Det der är mycket sannt, sade konungen, men huru skall man bära sig åt? — På min ära, sire, svarade finansmannen, i utomordentliga fall måste utomordentliga åtgärder tillgripas. Det klokaste vore att låta vicomten tillbringa åtta dagar på Bastiljen. — Nej, min herre, det skulle vara orättvist. — Då kan man ej svara för hvad som händer, sade Colbert. Konungen blef tankfull. — Bättre vore att affordra honom ett löfte, sade han.