Göteborgsposten – 3 november 1874, sida 2

— Nin herre, sade Fleur-de-Mai, som redan var djerf som on sannskyldig page, hans majestät har i dag velat upptaga mig bland sina pager; jag är chevalier de Chastenay. — Godt, min herre, svarade mr Laporte, hans majestät har befallt mig införa er i sitt kabinett, så tort ni skulle visa er. Följ mig. — Fleur-de-Mai gaf Coquelicot ett tecken att vänta och följde hr Laporte. Denne följde honom genom en hemlig korridor, öppnade en dörr, sköt honom in genom den, lutade sig intill honom och sade: — Vänta till dess hans majestät märker er närvaro. Hr Laporte gick derifrån och stängde dörren, Fleurde-Mai såg sig förvånad omkring. Han befann sig i en rymlig sal, som svagt upplystes af en enda lampa, stående på ett af pappersbundtar öfverhöljdt bord. Vid detta bord suto midt emot hvarandra två män och bläddrade i dessa pappersbundtar, under det de emellanåt vexlade några ord med låg röst. Den ene af dessa män var ung, och ehuru han vände ryggen åt Fleur-de-Mai, igenkände den unge mannen honom genast. Det var konungen. Den andre kunde vara fyrtio år; han var nästan skallig med ett hvardagligt och allvarsamt utseende; ett stort veck gick tvärt öfver pannan och förlänade hans grofva ansigte ett uttryck af hårdhet. Emellertid framlyste rättskaffenheten ur hans runda grå ögon, och ibland syntes på hans läppar ett småleende blandadt med slughet. och uppriktighet, som tycktes behaga hans majestät mycket. Denne person var herr Colbert, förste finanssekreterare hos mgr Jules de Mazarin, som i denna stund låg på sin dödsbädd. — Herr Colbert, sade konungen, ni är visserligen den skickligaste sinansman i mitt konungarike, och jag är tacksam mot kardinalen, som rekommenderat er hos mig ; men ni är på samma gång en mycket hederlig man, ty