Göteborgsposten – 2 november 1874, sida 2

honom. Han hade räknat sig till det ultramontana partiet, med hade aldrig yttrat, ett religionskrig utbröt, katolikerna skulle bekriga de öfriga. Med pistolerna hade han blott skjutit för sitt nöjes skull och efter foglar. Päsken 1874 hade han första gången kommit på den tanken att döda Bismarck. Vid sina yttranden: hvar sak har sitt ändamål och skall uppnå det, och inoan jag dör måste äfven en annan falla, bade han städse tänkt på Bismarck. Under påsken umgicks han med tanken på utförandet af sin mordplan och reste derför till Berlin, sedan han dock förut flera gånger försökt sin pistol; i Berlin köpte han 6 bjorthagel, något krut hade han. Af tidningarne hade han fått veta, att Bismarck rest sin väg, men han hade förut icke kunnat komma till hans boning. Han hade begifrit sig till Saugershausen, för att erbålla närmare reda på den badort, vid hvilken Bismarck skulle uppehålla sig och som då ännu icke blifvit närmare bestämd. I pistolerna bade han för mordet på Bismarck krut, en papperspropp, två hjorthagel och så ytterligare en papperspropp. Han trodde, att denna laddning skulle varit tillräcklig för att döda en menniska. Bismarcks boning hade han först på eftermiddagen fått veta af en okänd. Han bade i Kissingen hållit sig mycket i närheten af af Diruffs hus, der Bismarck bodde, för att icke Bismarck skulle undgå honom ännu en gång. På söndagen skulle han icke begått mordet, om det ock så varit möjligt för honom, hvilket likväl icke varit fallet. På tillfrågan huruvida den anklagade höllså mycket på sin religion, svarade han Ja-. Under påsken skulle han biktat, men han hade då redan fattat mordplanen, och bikten skulle derför varit onyttig. Hvad skottet på Bismarck beträffade, sade han, att han sigtat på kanslerens hufvud, emedan han visste honom bära pansarskjorta och för att det icke skulle gå på samma sätt som 1866; icke bakom vagnen, utan framför den samma bade han efter skottet skyndat till andra sidan af gatan, standat der ett ögonblick och sedan kastat bort pistolen. Kusken hade slagit honom med piskan; han skulle ba flytt, om man icke hade hällit fast honom. På vägen till fängelset hade han fått veta, att kansleren endast sårats i handen; han trodde sig bafva sigtat väl, men Bismarck måtte ha gjort någon rörelse 1 venstra handen hade han hast en andra knallhatt. Han sade sig ha varit fullt medveten om det svåra brottet och dess följder för honom, men emedan han ansett Bismarck vara upphofsmannen till kampen mot kyrkan, hade han begått mordförsöket, om han än icke trott, att striden skulle med Bismarcks död hafva upphört. Nu, sedan han mera tänkt deröfver, insåg han mycket väl, att han begått ett stort brott. Ur vitnesförhören må detta meddelas: Polistjenstemannen Kowertz från Berlin sade: Det hade först synts honom besynnerligt, att presten Hauthaler stod så nära vagnen, att venstra vagnshästen snuddade intill honom. Under det derigenom förorsakade uppehållet hade Kullmann något nedlutad skyndat bort till venstra vagnshjulet och från bakhjulet hastigt afskjutit en pistol, som han framdragit ur sin bröstficka. Vid första förhöret hade Kullmann sagt: Ni tror väl, att jag tillhör en katolsk agitation. Jag tillhör visserligen en katolsk förening i Salzwedel, men derifrån har jag ej skickatsk. I afseende på följderna för hans egen person af mordförsöket hade Kullmann sagt: För mig var det nog sörjdt-, hvilket vitnet tolkat så, som om medbrottslingar eller anstiftare af attentatet skulle sörja för Kullmanns framtida underhåll, i fall han kommit undan. — Den anklagade bestred riktigheten af dessa slutsatser och tillade, att han icke handlat lättsinnigt, utan kallblodigt: (Rörelse i salen). Doktor Diruff afgaf berättelse om sårets beskaffenhet å Bismarcks hand, hvilket gjorde att kanstern vid skrifvande snart tröttnade. Han tillade: Enligt Bismarcks egen utsago hade skottet aflossats i samma ögonblick, som Bismarck fört handen från hatten hvilken ban lyftat till helsning. Gendarmerisergeanten Ries, som hållit vakt öfver Kullmann, sade, att Kullmann till honom yttrat, att han beklagade, att han ej bättre träffat fursten; om han lagt in ett hagel till, skulle det kanske lyckats. På forfrågning huru han som religiös menpiska kunnat trakta efter en annan menniskas lif, hade Kullmann svarat: ÅAck, det tjenade ju saken! Våra biskopar och erkebiskopar ha ju inåpägats-— Kullmann svarade att ban ej kunde ihogkomma det sista yttrandet; men vittnet förklarade, att han bestämdt erinrade sig det. Gensdarmen Schauer: Under vakten hade Kullmann frågat äfven honom, huru det var med Bismarck, tilläggande -att han sigtat väl, men att Bismarck måste ha gjort en rörelseå. Angående orsaken till mordattentatet bade den anklagade sagt: Majlagarne (ae kyrkopolitiska lagarne) behaga mig ej. Gensdarmen Seithel, som äfven deltagit vid Kullmanns gripande, sade, att Kullman till honom yttrat: Om än jag icke uppnått mitt syftemål, äro likväl andra personer utstå da hvilka skola fullfölja och äfven uppnå det. — Döden är mig likgiltig : det är bättre, att en dör, än att hela religionen går uader. — Kullmann intöll, att han ej kunde erinra sig detta yttrande; i alla händelser hade han icke nyttjat ordet utstälde. — Vitnet fasthöll hvad han sagt, tillaggande att Kullmann äfven yttrat: Om tio år skall Bismarck likväl bli skjuten. Tunnbindaremästare J en rich: Kullmann hade varit i arbete hos honom. Kullmann hade i början icke gått i kyrkan, men begynt dermed ungefär sem veckor före påsk. Han bade tadlat majlagarne och ingått i katolska föreningar. Kullmann hade uppmanat äfven honom att gå med; eman har der godt öl och cigarrer, och man får der äfven så goda förklaringar om allt, hade han sagt. Kullmann hade en gång yttrat: Om det en gång uppstår krig för majlagarnes skull, så går äfven jag med-. Ju längre Kullmann, som enligt sitt eget yttrande förut icke brytt sig om religionen, besökte föreningen, desto mera hade ban talat om förvecklingen med kyrkan. En gång hade Kullmann begärt 3 tålr i förskott, vitnet vägrade att lemna dem; Kullmann bade då gått bort och straxt kommit tillbaka med en thlr, bestäende af en österrikisk gulden och ett 10 groschenstycke. Kullmann hade lagt penningarne på bordet och sagt: den thalern har jag fått af presten. — Salzwedels ende katolske prest var Stoermann. Cigarrmakare Miller, som hade bott i samma hus som Jenrich: Kullmann hade i början varit en lugn och, efter hvad det tycktes, äfven flitig arbetare, under tidens lopp hade hans sätt likväl alldeles törändrats; han hade deltagit i slagsmål, politis rat mycket, och en gång hade han sagt, att om ett religionskrig skulle en gång bryta ut för majlagarnes skull, så skulle de 14 millionerna ultramontaner nog reda sig mot Tysklands andra 24 millioner. Kretsdomaren Debon, som på Bismarcks begäran i dennes närvaro hållit det första förhöret med Kullmann förklarade: Före det egentliga förhöret hade Bismarck frågat Kullmann, hvarför denne velat döda honom, Kullmann svarade: För majlagarnes skullBismarck sade: Det är ej vackert af landsmän at: skjuta på hvarandra-. En annan anmärkning af Bismarck, om han ej blifvit undervisad om pligten mot öfverheten, lemnade Kullmann obesvarad. Kullmann hade derefter utan den ringaste rörelse, på det klaraste sätt redogjort för, huru han fattat beslutet om mordförsöket, förskaffat sig pistolsammunition, proberat pistolen samt rest till Berlin och senare till Kissingen. Kullmann hade dervid varit fullkomligt kall och likgiltig, han hade aldrig gjort sig skyldig till någon motsägelse, aldrig stammat och icke förrådt den ringaste rörelse eller sinnesrubbning. Medicinalrådet Vogt förklarade efter en längre redogörelse för undersökningen af Kullmanus kroppsoch själsförhällanden: Kullmann är ej någon fanatiker utan en fanati menniska; han är våldsam Ar Ah om — — — — AQ.—-— -—sh J DA AUG eLe —