Göteborgsposten – 2 november 1874, sida 1

— I hvad afseende då? utbrast stiftsfrun. — Har jag ej sårat chevaliern? — Bsh! sade madame de Mailly föraktligt. Hvarföre sökte han tvist med er? — Men han är er... vän..., fortfor Fleur-de-Mai, alltjomt svartsjuk ... eller snarare vicomtens . Fleur-de-Mai vågade ej i marquisinnans närvaro göra någon hänsyftning på mötet i Palaiseau. Ett gäckande småleende sväfvade öfver stiftsfruns läppar. — Det är sannt, sade hon, och jeg vet verkligen icke hvad scm är anledningen till denna vänskap. Ty, tillade hon, chevaliern är en inbilsk narr, argsint och grällysten, och jag känner ej en mera falsk och skrymtaktig blick än hans. Madame de Mailly lät dessa ord åtföljas af en blick, som tycktes säga till Fleur-de-Mai: — Är ni belåten och skall ni ännu vara svartsjuk ! Fleur-de-Mai förstod denna blick. Stiftsfrun vände sig då mot sin tant och yttrade: — Det är visst och sannt, att min bror, som är så underlig i många afseenden, ej kan ha fattat någon mera besynnerlig ide, än då han fattade vänskap för chevaliern. — Kanhända är det en förbindelse från barndomen? inföll Fleur-de-Mai. — Ni misstar er, den förskrifver sig blott från några år tillbaka: min bror träffade chevaliern i Italien, de återfunno hvarandra i Paris kort derefter, och chevaliern har; efter hvad min brer påstår, gjort honom en utomordentlig tjenst. Fleur-de-Mai var förtjust öfver den likgiltiga ton, stiftsfrun använde, då hon talade om chevaliern. Olyckligtvis var det ögonblick inne, då Fleur-de-Mai borde begifvå sig till Palais-Royal. Han tog på sig sin jacka och tog afsked, icke utan att rodnande hafva begärt tillåtelse ätt om några dagar derefter få göra ett tacksam