Göteborgsposten – 31 oktober 1874, sida 2

1 tv Re —PO—O——JJJJJJM—— — Krachen på Wienerbörsen i början af förlidet år, suspenderades denna 5. för att den ej skulle hämma eller förlama de åtgärder, som regeringen med nationalbankens biträde ville vidtaga för att råda bot på krisens olyckor. Det är otvifvelaktigt, att denna suspensionsåtgärd på sin tid var välbetänkt och gjort åtskilligt godt. I närvarande tid åter, då ingen men. niska tänker på att begära något understöd af regeringen, var den fullkomligt betydelselös, och dess aflysande, d. v. s. återinträdandet i kraft af 142 banklagen, utgör endast likasom den officiela bekräftelsen på krisens slut. Det bör för öfrigt anmärkas, att den rätt, som genom bankaktens suspension blifvit nationalbanken medgifven att öka sin sedelstock, blifvit med mycken måtta begagnad — men den har dock blifvit begagnad, hvilket t. ex. aldrig behöfts i England, när 1844 års bank-akts principielt motsvarande bestämmelser blifvit suspenderade. Der har blotta tillkånnagilvandet om en sådan åtgärd varit nog för att hejda en panik. Vi ha i en af våra föregående öfversigter omtalat det förslag till en gemensam ny banklag, som föreligger i Tyskland. Då detsamma innehåller vigtiga nyheter inom sitt område, är det fortfarande i Tyskland föremål för en genomgående granskning och förtjenar att noga uppmärksammas öfverallt der man intresserar sig för dessa ämnen. Vi redogöra derföre här för några yttranden, som afgifvits derom af kompetenta personer. Förslaget går, såsom förr omtalats, ut på att om icke ersätta de många nu existerande bankerna med cn enda (hvilket ej officielt utsåges), åtminstone ait inskränka så mycket som möjligt de sedelutgifvande bankernas operationer, och ett af de medel, som man för detta ändamål vill tillämpa, är beskattning på banksedlarne. Försleget bar nyligen varit diskuteradt i ett möte af direktörer för de tyska sedelbankerna och har der naturligtvis undergått en skarp kritik. Det fanns likväl en minoritet, bestående af direktörerna för bankerna i Darzig och i Görlitz, som förklarade sig för förslaget och vi meddela i största korthet några utdrag ur deras anmärkningsvärda anförande, hvilket i sin helhet finnes ipfördt i Bremer Handelsblatt. Iagen skulle, heter det deruti, beklaga sig öfver mängden af bankerna i Tyskland ifall dessa sjelfva hade vanan att mottaga hvarandras sedlar. Men de flesta af dem ha icke nog förtroende ömsesidigt för hvarandra, hvilket likväl icko hindrar att sedlarne cirkulera temligen obehindradt ibland allmånheten. Då likväl flertalet af de personer, som mottaga och utgifva dessa sedlar, icke äro i stånd att rätt bedöma deras verkliga värde, så ionehåller lagen visligen bestämmelser för att sedlarne så ofta som möjligt skola återgå till den bank, som utgifvit dem. Det är endast beklagligt att de flesta tyska staterna låta sina bankers sedlar mottagas i de allmänna kassorra, hvilket ger dem karakteren af mynt i stället för hvad de äro, kreditpapper. Efter att ha på ett öfvertygande sätt framhållit olägenheterna och farorna af en stark sedelcirkulation och visat buru under en kris ingen mottager papper annat än under dess värde, hvaremot i vanliga tider öfverflödet på pappersmynt trycker på priserna uttalar sig den nämnda minoriteten till förmån för beskattningen å banksedeln och finner deri en förträffiig motvigt mot engöfverdrifvenl emission. Proportionen af 1 4 å den sedelstock, som öfverstiger beloppet af bankens kapital men utan att öfverstiga kontingenten (det af lagen faststälda maximum) synes dem icke öfverdrifven, men sättet att fixera maximum (efter status under åren 1867—69) förefaller dem icke lyckligt funnet, och likaså opponera de sig emot den alltför starka progressionen, som böjer sig från 1 omedelbart till 5 2 för den sedelemission som öfverstiger maximum. Det är en allmän bestämmelse i förslaget, som kan föranleda allvarsamma olägenheter, den enligt hvilken en bank är skyldig att mottaga andra bankers sedlar men, i stället för att åter utlemna dem i rörelsen, bör öfversända dem till invexling i den bank hvarifrån de utgifvits. Det kan bånda att en liqvid eller tillochmed ea deposition på uppoch afskrifning gjorts i sådana papper; men om insättareng omedelbart derefter skulle vilja förfoga öfver sin deposition, kunde det hända att banken, som mottagit densamma blefve nödsakad att utgifva sedlar hvilka fölle under 5 9-beskattningen, och den finge på detta sätt; betala skatt för en annan. Det kunde tillochmed hända, ifall banken hade uttömt sin emissionsrätt, (d. v. s. om beloppet af dess emiesion uppnått tredubbla beloppet af dess metalliska kassa,) att iden. blefve nödsakad att ins älla sina betalningar, ehuru den hade sina kassor fulla af ett myntrepresentativ, som dugde att mottaga men icke att utgifva. Med allt detta innebär likväl förbindelsen att mottaga hvarandras sedlar en ömsesidig kontroll öfver bankförvaltningen, som icke bör borttagas. — Den handling vi här analysera, ingår dessutom i en mängd andra detaljer men hvilka äro mindre lätta att uppfatta för den,-som icke bar sjelfva förslaget under ögonen och hvilka vi derfore här förbigå. — Det är emellertid ett ganska kuriost experiment som Tyskland skall försöka, och som ekonomisterna böra följa med uppmärksamhet både i dess utförande och verkningar. En liflig agitation börjar att göra sig gällande i Frankrike för dess inträde i den europeiska postunioner, hvilken genom postkongressen i Bern blifvit beslutad. Motståndarne dertill i Frankrike anmärka att staten genom denna förändring skulle förlora en inkomst af 6 318 mill. francs om året. Såsom den äktade ekonomiske förf. br Paul Leroy Beaulieu i sista. numret af Kconomiste frangais bevisar, är denna summa alldeles öfverdrifven. Förlusten skulle på sia höjd; uppgå till 1 å 2 mill. francs pr år, hvilken summa skulle mer än uppvägås genom fördelarne för den franska handeln och jadustrien att icke isoleras från den öfriga verlden. — — — — vm -UAFmAONeeHLe DSUeLSSps —— — la U OCOnUaANmmBIUAD