— Ja, sade Fleur-de-Msi, i det hans tankar genast irrade bort till Bluette. — Vet ni, fortfor vicomten, att jag i Blois tillbragt några dagar, de lyckligaste i mitt lif. Ack, det är mycket längesedan, tolf år åtminstone. — Verkligen! sade Fleur-de-Mai, och ni kom aldrig tillbaka dit sedan? — Aldrig. Det var en lätt dellring märkbar i vicomtens röst, då han uttalade detta sista ord. Man skulle kunnat tro, att han sade en osanning. — Men, skyndade han sig att tillägga, jag är verkligen mycket tankspridd, min unge vän, ty jag har ännu ej ens frågat efter ert namn. Fleur-de-Mai smålog. — Det är savnt, sade han; jeg heter chevalier Fleurde-Mai de Chastenay. Vicomten qväfde ett anskri, och Fleur-de-Mai frågade honom förvånad: — Kanske mitt namn ej är er obekant? — Nej, nej, sade vioomten, som plötsligt bleknat, jag kände er far — ryktesvis; var han ej kapten vid,kavalleriet? — Jo, min herre. — Min far var bang vän. — Det är besynnerligt, sade Fleur-de-Mai, att min far, som ofta talade med mig om sina vapenbröder, aldrig, så vidt jag minnes, uttalade namnet de Mailly. — De hade. förlorat hvarandra ur sigte, sade vicomten. Jag tror till och med att politiken till slut gjorde dem något oense; men, tillade: han ifrigt, sönerna skola vara vänner, eller hur? — Ack, det önskar: jag af allt mitt hjerta, min herre! Fleur-de-Mai hade druckit något; han hade ej mer sin kallblodighet i behåll och märkte ej den stigande för