förgyld träram, öfver hvilken man hängt en svart slöja. Denna ram omfattade tydligen ett porträtt, och man kunde åtminstone ana att det var porträttet af en qvinna, ehuru olöjan ej tillät dragen att fullt tydligt kunna urskiljas. Någonting som dessutom föreföll underligt var, att en midt emot fönstren hängande venetiansk spegel likaledes var öfverhöljd af ett svart flor. Fleur-de-Mai glömde ögonblickligen sin syster och stiftsfran samt fördjupade sig i drömmar. Hvem hade väl bebott detta lusthus och hvilket var detta qvinnoporträtt? Och hvarifrån kom slutligen detta moln, som ständigt var utbredt öfver hans värds ansigte? Med ögonen fästade på de minsta föremål inne i lusthuset försökte hen att gissa detta, då han hörde ljudet af steg i mofsatta ändan af trädgården, och som en skolgosse, hvilken blifvit öfverraskad med ett pojkstreck, begaf han sig på flykten och smög sig in i en stor alls, som ledde rakt till hotellets trappa, på hvilken han varseblef vicomten. — Till bords! utropåde herr de Mailly med nästan glädtig röst, hvarifrån kommer ni? — Jag har gjort ett slag genom trädgården, svarade Fleur-de-Mai, som kände sig rodna. Men vicomten gaf ej akt åerpå och lät honom inträda i den sal, som våra läsare känna, och i hvilken middagen stod framdukad. På ott litet bord i ett hörn af rummet märkte Fleurde-Mai pennor och flera pappersark, som ej hade formen af bref och som vicomten fullskrifvit. — Ni är således från Blois, min unge vän? sade herr de Mailly, sedan de smakat på några rätter och tömt några glas gammalt vin. — Ja, min herre, jag är född der. — En liten förtjusande stad, anmärkte vioomten, en sted, der man skulle kunna letva lycklig, efter hvad jag tror! Vicomten suckade, då han uttalade dessa ord.