ÅUDEU),B UUm UUNeHR AUÄv DNULDuArt Durlsb, 74 är, 25 okt., Fjelkinge prestgd. — Hr Per Aug. Kinander, 76 år, 24 okt., Lunnevad. Från Norge. (Brel till G.-P:n). Litet om våra teaterförhållanden i äldre dagar. — Striden mellan dansk och norsk dramatik. — Teaterdirektörerna Carl Borgaard, Björastjerne Björnson, W. Bruun och Josephson. — Nutidens gamla danska; skådespelare vid Kristiania teater. — Kungens resa till Norge och den förmodade anledningen dertill. — Stort kyrkomöte i Kristiania. Kristiania d. 26 okt. Den förste som grundlade en offentlig teater i Kristiania, ja i-hela Norge, var en svensk dansmästare vid namn Strömberg. Under de första 25 åren af detta århundrade hade, man förut lefvat utan teater och sedan låtit sig nöja med ett enskilt dramatiskt sällskaps prestationer, hvars teater under senare år har blifvit ombildad till utställningslokal för handtverksoch industriföreningen. Strömberg sökte straxt att utbilda norrmän för scenen och det lyckades honom verkligen att gifva rätt aktningsvärda föreställningar med norska krafter, under de första fyra, fom åren, Man hade ett gemätligt naturpublikum i dessa dagar, som tog, hvad som bjöds detsamma, för god vara, och slutet på föreställningen var osta att åskådarekretsen uppstämde ett trefaldigt hurra. Från Strömbergs teater, hvarest den stora allmänheten samlades på festdagarne, utgick ofta de stora folkdemonstrationer mot Sverige och konung Karl Johan, då han ville neka norrmännen att fira konstitutionsdagen d. 17 maj. Omkring år 1830 började enstaka danska damer och herrar att uppträda, och nu var det slut med nationaliteten på norsk scen i öfver 25 år: vår publik kunde icke tåla att se norska skådespelare på scenen, och en och annan, som försökte sig blef ögonblickligen uthvisslad och fördrifvoen. Den Strömborgska teatern, som låg vid den nuvarande stadsgränsen mot nordvest, ungefär midt emot Trefaldighetskyrkan, hade sedan icke länge bestånd. Under uppförande af Heibergs vaudeville Indtoget uppbrann byggnaden år 1835. Men två år derefter hade stadens borgare redan låtit uppföra en ny teater på Bankpladsen vid fästningen, hvilken teater sedan under många strider i vår teaterverld mellån norsk och dansk dramatik städse har bållit sig uppe som landets hufvudteater. Profossor A. Munchs treaktsdrama eKong Sverres ungdom invigde densamma. Omkring 20 år derefter, under hvilken tid danska skådespelare till den grad hade vunnit fast fot vid vår scen, att det var allmänt antaget att ingen norrman nu eller någonsin vore passande för teatern, genomdrefvo dock några krastpatrioter anläggandet af den från våra tioåriga teaterstridigheter väl bekanta norska teatern vid Möllergaden, hvars scen ingen dansk fått beträda. Nu uppstod der för många år en rasande täflan, och hela staden var delad i två förbittrade partier, Bom i flera år drefvo striden utan vidare plan, emedan man saknade en höfding; och det danska partiet, som då omfattade nästan hela vår bildade allmänhet, och som på inga vilkor ville släppa ur händerna vårt verkligt goda danska teatersällskap, för att sätta något eländigt norskt i stället, skulle förmodligen ännu i dag upprätthållit det danska elementet på norsk scen, om det norska partiet icke oväntadt hade funnit en banårförare, som med ungdomlig hänförelse proklamerade sin Movroedoktrin: Norsk teater i Norge. Denne man var Björnstjerne Björnson, som just då hade utgifvit sin ÅSynnöve Solbakken och hvars första mindre skådespel då gingo öfver scenen. å Björnson stiftade det norska sällskapet, hvars program var Lutrotande af det danska elementet på vår hufvudscen, befrämjande af målsträfvandet och af nationaliteten i målarekonst och. litteratur m. m. Den omtyckte och populäre skalden förvärfvade ett stort anhang; vår store skådespelare J. Bruun och vår framstående skådespelerska fru Wolff hade nyligen från Bergen blifvit engagerade vid hufvudteatern i Kristiania, och allmänheten såg till Bin öfverraskning, att Norge också kunde Åt mm