y Göteborg D. F. Bonniers Boktry Annonspris: 10 öre pr petitrad; utländska annonse bör utan tvifvel vara i lag föreskrifven. Hurudana vilkoren i enskildheter böra vara beskaffade, är ett högst grannlaga spörsmål, som bäst löses genom ömsesidigt tillmötesgående, hvilket derför ej behöfver vara en ovärdig köpslagan. Finnes den rätta viljan å båda sidor, lemnas föga rum åt öfverdrifven ängslan att medgifra för mycket, och det önskvärda målet uppnås eå mycket snarare. Sker detta, skall riksdagen under framtida tvister eller Åbrytningar, som äfven vi icke tro kunna alldeles undvikas, men väl mildras, känna ringa böjelse att nyttja försvarsanslagen såsom anfallsvapen. Dertill kunna de ej vara ämnade i en väl ordnad stat. Å andra områden må sådan hänsyn då och då göra sig gällande, om intet annat hjelper. Men rikets kraf för. att häfda sin sjelfständighet böra alltid skärskådas ur uteslutande saklig synpunkt. Auna en gång, vi vilja ej flere eller större garantier, än som redan finnas, utan just de samma som nu, men lämpade efter nya förhällanden. Vi pläga ej pocka på vår värlighet, emedan denna bör vara en sak, som faller af sig sjelf utan mycket ordande. Qui e excuse, saccuse. heter det om dem, som ej våga lita på andras goda tanke om deras redbarhet och, naturligt nog, vädra den motsatta egenskapen hos dem; Hvad den mycket omskrifna parlamentarismen angår, är det en sak, som skall komma at sig sjelf, om hon kommer. Ombytes rådkammaren något oftare, är detta icke alltid att beklaga, så vida duglige män, hvilka ega K. M:ts och riksdagens förtroende, alltid sitta i den samma. Men den sanna förmågan behöfver ej tränga sig fram med tvetydiga konstgropp, utan gör sig gällande genom sin inneboende kraft allena. När detta ansvar kännes af båda partiernas ledare i lika måtto, är parlamentarismen i god mening färdig. Men dessförinnaa finnas endast tomma och löjliga anspråk, som böra tillbakavisas lika mycket af folket som af konungen. I England afgår ministören vid första misstroende votum i underhuset, emedan alla veta, att dess plats intages af visserligen olika tänkande, men alltid skicklige statsmän, som ej gå längre i sin opposition, än de kunna svara för, när de sjelfve komma till makten. En sådan brottslig dumhet, som danska folketinget tog sig till i fjor, är i Eogland en fullkomlig omöjlighet, ej blott i följd af statsmännens klokhet och riksdagens sans, utan ock emedan lagen förbjuder det. Den årliga inkometbevillningen utgör endast mellan 10 och 20 mill., de årliga utgiftsanslagen 40 mill. på en budget af omkring 70 millioner å båda konti. Hvaraf synes, att Åparlamentariemen der ej tränger på riksdagens finansiella envälde. Uppfattningen af regeringen såsom förvaltare och riksdagen såsom Åegendomsogaro (bolagsstyrelse och bolagsstämma) är mer än lofligt haltande, omedan båda äro skyldige att tillgodose rikets nytta, som ej alltid sammansaller med enderas anspråk. Sveriges rike är antvardadt åt nu lefvande konungs och folks värd, men det är ingenderas egendom. De hafva ett ansvar inför sina efterkommande, hvilkas fosterland ej får gifvas till spillo för den nu lefvande eller nästa generationens godtycke, och ej mindre inför sina förfäder, hvilkas uppoffringar ej gälde deras egna timliga och öfvergående nytta, utan rikets bestånd och förkofran. Ur denna uppfattning, och ingen annan, är Sveriges stateskick framgånget. Hon har fått sitt uttryck i vära lagar, och Åmed lag skall land -byggas också hädanefter, ej med känslopjunk. De sedliga krafterna och vilkoren tåla godt lagens band, som för dem ej kunna vara tryckande. För det sanna fosterländska medvetandet och politiska lifvet skapar endaet lagen den orubbliga grundvalen. Hvarken konung eller folk hafva rätt att känna sig förödmjukade af de garantier, som lagen pädjuder. Förr i verlden hörde man romantiske absolutister med hän och förakt tala om kontroller å jonungamakten. Nu är det ej skäl att förvåna sig, om samma visa uppstämmes i det rakt moteatta lägret, som gör det s. k. folket till en oantastlig gudomlighet. Men må man då åtminstone inse, att den försoningapolitik, som tidt och ofta föres i munnen, ej kan bestå i, att man sjelf tager allt, men gitver intet! Man är ej i den ställning, att man kan fordra, att motståndaren dagtingar på nåd och onåd. Derför vore det ju bäst, om öfvermodet något finge vika, innan händelsernas nödtvång gjorde sig gällande. Detta är sakernas verkliga läge, under den tid, hvari vi ou lefva, och äro landtmanna— — hos vicomten, i den mån, som denne betraktade