virringen hos vicomten, i den mån, som denne betraktade honom. På samma gång antog herr de Mailly en mera tillgifven ton; han behandlade Fleur-de-Mai ej blott som vän, han antog från det ögonblicket ett slags faderlig ömhet mot bonom. — Hör på, sade han, jag vill göra er ett underligt förslag. Fleur-de-Mai betraktade honom. — Våra fäder voro vänner, fortfor vicomten. Hvarföre skulle ej vi båda draga oss till minnes denna vänskap och, så att säga, förnya den genom att knyta ett starkt vänskapsband oss emellan? Jag lefver ensam i verlden och har tråkigt; vill ni antaga en bostad i mitt hotell? — Men, sade Fleur-de-Mai tvekande, det vore att allt för mycket begagna mig af er godhet. — Nej, ni gör mig en tjenst dermed. Låt den saken vara afgjord; från och med morgondagen bor ni här, såvida icke konungen lemnar er husrum i Palais-Royal. Fleur-de-Mai antog anbudet med en böjning på hufvudet. Derefter samtalade de båda adelsmännen som verkliga vänner; vicomten invigde sin bordskamrat i hofvets hemligheter och Fleur-de-Mai lyssnade med ifrig uppmärksamhet. — Min unge vän, sade vicomten, i det han reste sig från bordet, om ni nu vill förena er med er väpnare, innan ni beger er till Palais-Royal, så vill jag ej qvarhålla er längre; för min del fortsätter jag min brefskrifaing. . — Den tyckes. vara temligen omfattande, anmärkte Fleur-de Mai med ett småleende. — Ja, sade vicomton dystert, men utan vidare förklaring. — Till hvem skrifver ni då? — Till en död, svarade herr de Mailly med bruten stämma,