Göteborgsposten – 28 oktober 1874, sida 1

uppnådde stora trappan följda af Coquelicot, som var intagen af beundran öfrer sin unge herre och föga tänkte på följderna af mötet, så mycket var han på förhand öfvertygad om, att Fleur-de-Mai skulle komma helbregda ur striden. — I alla fall, mumlade han för sig sjelf under det han långsamt steg ner för trappan, kan jag ej komma ifrån den föreställningen, att jag redan sett chevalier du Vernais någonstädes — och i en ganska stygg belägenhet till... IV. Den person, som Fleur-de-Mai hört tituleras vicomte och som så beredvilligt erbjudit honom sitt bistånd, var en man af tretio eller tretiotvå års ålder, med ett ädelt och vackert ansigte, ett distingueradt sätt och någonting sorgbundet i utseendet, som genast slog an på den unge adelsmannen från Blois och väckte hans sympati. Att stiga till häst och tillryggalägga vägen från Vincennes till Paris gick i en blink för de fyra adelsmännen. Det kungliga gardet uppfyllde Vincennes, och det var blott i Paris man kunde hoppas att finna en lämplig plats för en duell. De fyra adelsmännen stego af sina hästar och afskedade sina lakejer vid början af rue Saint-Antoine. Vicomte de Mailly, så hette Fleur-de-Mais sekundant, tog den unge mannens arm, då de hunnit utom PalaisRoyal, och yttrade till honom: — Vi gå till place Royale; det är den beqvämaste platsen för sådana affärer som denna. — Som ni vill, svarade Fleur-de-Mai; jag känner ej till Paris. — Hvarifrån kommer ni? — Från Blois. — Blois? upprepade vicomten med en lindrig darrning.