Göteborgsposten – 27 oktober 1874, sida 2

Fleur-de-Mai lydde, bugade sig djupt och framräckte helt darrande det bref, hans döende far skrifvit. Under det kardinalen lät sin biktfar uppläsa för sig sire de Chastenays skrifvelse, fästade Ludvig den XIV, som redan förstod sig på att bedöma menniskor, sin örnblick på Fleurde-Mai. Denne uthärdade konungens granskande blick med säkerheten hos en man, som ingenting har att förebrå sig. — Sire, sade kardinalen slutligen, ni vet hvad fadern till detta barn gjort för mig, och jag vågar framställa den bönen, att ers majestät erinrar sig det efter min död och skänker sin ynnest åt sonen till en trogen konungens tjenare. Hans majestät betraktade alltjemt Fleur-de-Mai, och denna granskning var långt ifrån ogynsam för chevaliern. Den lät konungen ana, att han var tapper, infelligent och hängifven, då det gällde. — Hvad heter ni? frågade konungen. — Fleur-de-Mai, sire. — Det är ett vackert namn. Huru gammal är ni? — Aderton år. — Hvad hoppas ni, eller snarare hvad önskar ni? — Att troget tjena ers majestät, svarade den unge mannen enkelt. Konungen tycktes taga saken i öfvervägande och yttrade slutligen: — Ni är för ung att vara officer. Men en adelsman bör ej heller vara simpel soldat. — Soldat eller kapiten, svarade ynglingen stolt, är en adelsman alltid nöjd, då han bär en värja. Svaret behagade konungen. — Ni skall bli min page, sade han till honom. Infion er i afton klockan närmare tio i Palais-Royal och uppgif ert namn för min förste kammartjenare Laporte; han skall installera er. Dermed afskedade konungen Fleur-de-Mai, som drog