Göteborgsposten – 26 oktober 1874, sida 2

Kamroraren G. Hallström har af bruksförvaltaren J. Boström inköpt egendomen n:r 23 vid Norrmalmsgatan, qvarteret Sperlingens backe inom Ladugårdslands församling, för 100,000 kronor. Tillträdet skedde d. 1 oktober. Till syssloman vid Stockholms stads arbetsinrättniog har nämde inrättnings styrelse utnämnt kaptenen vid Norrbottens fältjägarekår A. J. Sundbaum, som med d. 1 instundande januari tillträder denna befattning. Konotföreningens utställning har under förra veckan ökats med följande nya arbeten: två landskap, Skogsdam och Vid Edsviken, af Billing; Cypariaeus som jägare, staty i gips af A. E. Brambeck; Bikten, genre af Hafström; Vid ekorrboet, af Janson; Vy af Vesterås domkyrka, af Palm; Strandmotiv från Karlshamn, af Skånberg; Fruntimmersporträtt-, af Södermark; Tjellparti i Norge, af Torslow. Å Stora teatern uppträdde i fredags moll Holmboe i en liten konsertafdelning, som föregick uppförandet af Aubers Fra Diavolo, hvilken i hast upptagits, sedan Stradella måst inställas. Posttidv. yttrar sig om denna nya företeelse på vår lyriska scen på följande sätt: M:ll Holmboe sjöng till en början Fides aria: -Gud välsigne dig, min son ur Profeten af Meyerbeer. Det starkt deklamatoriska stycket fordrar att gifvas i scen, i det dramatiska sammanhang, hvari det ursprungligen förekommer. Lösryckt, bereder det nästan oöfvervinnerliga svårigheter. M:ll Holmboe utförde emellertid nämnda stycke med en hållning, som tydde på, att hon skulle, under mera gynnsamma omständigheter, hafva lyckats ändå bättre. Hennes föredrag var dramatiskt, af den franska starkt retoriska och patetiska skolan. Hennes röst, en mezzo sopran med starka, djupa brösttoner, är ganska pråktig, om än icke fullt jemn i klangen vid öfvergången från bröstet till falsetten och ej heller fullt smidig i röstens högsta läge. Hennes figur är ståtlig. Hon går och för sig med verldsdamens ledighet. Mindre väl lyckades m:ll Holmboe, i vår tanke, i utförandet af två romanser: Systern och Veiviseren synger af H. Kjerulf. Känslans innerlighet och det lyriskt-poetiska doftet, som tillhöra romansen, saknade vi här. Deremot uttalade hon orden, så väl här som i arioson, med prisvärd tydlighet och bestämdhet. M:ll Holmboes rigtning såsom sångerska synes afgjordt vara dramatisk, af det starka retoriska och patetiska slaget. Hon skulle, förefaller det oss, blitva en imponerande lady Macbeth, Leonora, Azucena, Ortrud. Efter som de mezzo-sopraner och altar, kongl. operan för tillfället förfogar ötver, icke kunna ssägas fullt tillfredsställa en musikaliskt och estetiskt bildad allmänhets fordringar, vore det ju måhända skäl att låta m:1l Holmboe, i fall hon sjelf så önskar, dokumentera sig i en fullständig debut I någon lämplig roll.