emedan ni fällt tårar öfver det, som jag har älskat; vägra ej min bön... Fleur-de-Mai räckte honom handen. — Man skulle vara antingen oklok eller otacksam för att stöta tillbaka den vän slumpen skickar i ens väg, sade den unge mannen. Ske er vilje alltså! Följande deg begaf sig Coquelicot på resa i sällskap med Fleur-de-Mai, och båda fortsatte vägen till Paris. I början af färden var den gamle soldaten dyster; han talade föga och torkade allt som oftast bort en förstulen tår vid minnet af hans käre kapten. Då aftonen kom, åt och drack han likväl, och följande dagen återfick han så småningom en sdldats vanliga bekymmerslöshet Den märkvärdiga filosofi, som fältlifvet gifver, drog honom så att säga bort från sin smärta, och han öfverlemnade sig helt och hållet åt den nya tillgifvenhet, som Fleur-de-Ma ingaf honom. Fleur-de-Mai sjelf hade, tack vare hans föl jeslagares tystlåtenhet, god tid att drömma om den ny: tillvaro, som Paris skulle erbjuda honom. Och som i alls ungdomens drömmar kärleken intager sin plats, tänkte sig vår unge hjelte, att slumpen ej gerna kunde vägra honon att efter ankomsten till hofvet bli föremål för någon skör dams ynnest. Ungdomen är äfventyrens ålder, och slumpen roar sij med att tjena den efter önskan. Den tredje dagsresan, di Fleur-de-Mai nalkades den lilla byn Arpejon, såg han pi vägen en bärstol, som enligt spansk sed bars af mulåsno och eskorterades af två livrklädda lakejer. Förhängen kring bärstolen voro dragna åt sidan och den unge man nens nyfikna blick kunde varseblifva en förtjusande un qvinna halfliggande på dynorna. Fleur-de-Mai blef hänryckt, han hade aldrig sett elle ens kunnat drömma om en så skön qvinna som denna ung blonda flicka om tjugo år med en hy hvit som liljan Fleur-de-Mai hade likväl besökt alla slott i trakten a Blois, han hade sett de förnämsta damer och skönaste arf