för embetsverken, har man alltså der försvagat för att i stället inflytta det i sjelfva regeringen, en anordning, som synes temligen underlig. Men syftningen har varit den, att hvarje departomentschef inom sitt särskilda område skulle vara så ogenerad som möjligt, hvilket å andra sidan har åstsdkommit, att man stundom alltför mycket har saknat den inre öfverensstämmelse i regeringen, hvilken plägar betecknas med uttrycket ministörens solidaritet. För riket vore det onekligen bäst, om de särskilda expeditionerna hade ständige chefer, som sammanhölle trådarne inom verket, under det att man kanske kunde undvara de fast rotade konsultativerna. Rörligheten inom statsrådet finnes ändå, och deraf lider icke staten, så framt blott den oumbärliga enheten i förvallningen upprätthålles. Slutligen är det af största vigt, att ej den föreställningen får gro in på många håll, att förtroendeembeten, af hvilken natur de än må vara, böra vexla innebafvare med hvarje ny minister. Börjar man på denna bana, kan man komma ganska långt. Ävnu så länge är det blott fråga om expeditionscheferna och några andra. Men on tid kan komma, då man utsträcker grundsatsen ända derhän (antydningar hafva redan då och då förekommit), att alla afsättlige tjenstemän, landshöfdingar, presidenter o. 5. v. böra följa den för handen varande regeringens politik eller afgå. Vi kunna då få ett litet nätt motstycke till de franska prefektutnämningarna en masse eller till ett amerikanskt presidentvals angenäma frukter för de nådehungrige partimedlemmarne. Men emedan ett sådant tillstånd, öfverfördt på svensk botten, troligen ej vore nyttigare än annorstädes, torde det vara bästa att stämma i bäcken. Om detta förefaller en och annan såsom byrårratisk tankegång, vore det kanske skäl att eftersinna, om byråkratien utrotas derigenom, att man småningom bereder och utjomnar allehanda bakvägar och genstigar, på hvilka allt flere tjensteökande inlockas, i hopp att förvärfva sitt uppehälle på statens bekostnad. En orkanlik storm vid sydvestlig vind utbröt härstädes natten till i går och rasade äfven under gårdegen mycket våldsamt med mycket häftiga kastbyar samt ett ibållande, högst obehagligt, stridt regn. Såsom vanligt vid dylika tillfällen steg vattnet å rivieret och i hamnkanalerne, hvarjemte flera mindre fartyg, båtar och pråmar kommo i drift uppåt elfven. De ångbåtar, som på sina ordinarie turer i går skulle afgått häritrån, måste dels qvarligga och dels returnera från fjordarne. Några vidare olyckor från sjön ha dessbättre icke afhörts, annat än att hit anlända skärgårdsboar berätta att en manlös skonert i tisdags dref i land och strandade i närheten af Kyrkesund. Fröken Olesine Moe, som i afton biträder vid Musikföreningens konsert å Nya Toatern, anlände i går med afton-snälltåget till staden. Musik. Programmet för musikföreningens andra abonnements-konsert å Nya teatern i morgon afton är mer än vanligt lockande. Utom Beethovens F:dar-symtoni, hvilken jemte A:dur-symfonien på musikens himmel bildar den lysande dubbelstjernan från den odödlige mästarens glansperiod: åren 1812 och 1813, bjudes allmänheten nemligen på Wagners stämningssulla förspel till Lohengrinoch Halläns tonmälning. Frithiof och Ingeborg, här förut gifven hösten 1872; alla utförda af orkestern. Vidare spelar konsertmästare Sitt: Mendelssohns violinkongert, med beledsagande af orkester. Slutligen — och detta torde ej vara det minst lockande — har det lyckats föreningen att för denna konsert vinna biträde af den unga norska sångerskan Olefine Moe, som föredrager recitativ och aria ur ÅSömogängerskan af Bellini samt 3, henne tillegnade, nya visor af Söderman, till ord af Björnson. Fröken Moe, hvars anställning vid k. lyriska scenen i Stockholm varit en fortlöpande kedja af triumfer, uppträdde, som man torde erinra sig vid en af musikföreningens första konserter i slutet af 1872 och rönte då, älven här, det lifligaste bifall för sin konstnärligt utvecklade stämma, sin sjelfständiga och lyckliga uppfattning och sitt själoch lif-fulla föredrag. Vi taga derföre för afgjordt, att allmänheten, öaktadt den uppsjö på musikaliska förströelser som någon tid varit rådande, ej skall försumma detta tillfälle till mindre vanlig musikalisk konstnjutning; ty, vi upprepa det, ett