——————————c —— — tjena konungen och, såsom en ädling egnar och anstår, förvärfva sina riddaresportar. Hvad gamle Antoine och hushållerskan beträffar, så bebodde de fortfarande det stängda huset och voro lika tystlätaa som de fordom varit, en omständighet som ej kunde annat än gifva allt mer och mer styrka åt folkets tro, att den unge adelsmannens boning under hans bortovaro beboddes af en hemlighetsfull dame. II. Fleur-de-Mai var ganska sorgsen till mods, då han på afstånd förlorade den gamla katedralen och de höga slottstornen i Blois ur sigte. Han reste allena, han öfvergaf en tillbedd syster, den enda menniska han älskade i verlden, för att gå okända öden till mötes och taga de första osäkra stegen på hofvets förrädiska område. Men som Fleur-de-Mai var en beslutsam yngling, tänkte han ej ett ögonblick på att vända om; och han tillryggalade hela den återstående delen uf resan utan att en enda gång se sig tillbaka. Mot aftonen uppnådde han Beaugeney, som då för tiden ej var annat än en by vid Loireflodens stränder. Hen hade ridit hela vägen från Blois utan att rasta. Som hans häst var uttröttad och han hade en lång väg för sig, ansåg han det vara klokast att stiga af utanför det första värdshus han uppnådde och der tillbringa natten för att fortsätta resan tidigt påföljande morgon. I det ögonblick han uppnådde en liten kulle, från hvars topp .man såg byn på två bösshålls afstånd, blef vår hjelte helt förvånad vid åsynen af en högtidlig procession, som med långsamma steg och under afsjungande af begrafningspsalmer tågade ut från den enda gatan. Det var en begrafoingsprocession på väg till kyrkogården, som var belägen nära intill den kulle, från hvars topp Fleur-de-Mai red ner.