——snnnmnr:eeums-s-sEsiil3sssesss:t:Äk —ö— —————— för alla departementets expeditioner och i följd deraf de egentlige förmännen för dess kansli. För att kunna rätt uppbära ett sådant ansvar fordras en noggrann kännedom om verkets arbetssätt, den formella beskaffenheten af dess ärenden o. a v., hvilket allt bäst inhemtas genom erfarenhet och mångårig handläggning af dylika göromål. Det måste derför vara en högst nyttig, kanske oumbärlig sak för en expeditionschef att sjelf hafva genomgått skolan i sitt verk. Men blotta Åroutinen är naturligtvis här lika litet som i andra fall allena saliggörande. Han måste också ega förmåga att öfverskåda det hela, i hvilket ban förut intagit en mera underordnad plate. Derför krätver hans embetes skötsel, att han eger statens högste styresmans förtroende, och om det efter valet skulle visa sig, att han ej hade en chefs omfattande blick, bör ban kunna utan skam för sig sjelf återgå till sin förra ställning. Men den rent praktiska erfarenheten är ett vilkor, som ej får eftergifvas, emedan expeditionschefen bör vara, så att säga, bevararen af verkets traditioner och en pålitlig auktoritet för K. M:t och hans rådgifvare i fråga om allt, som rör departementsärendenas formela behandling och asammanhapg. Ju längre staten kan få bebålla en duglig expeditionschef i hans sysele, dess bättre för göromälens jemna och orubbade gång. Men att expeditionschefen på anvat sätt än genom meddelande af nödiga upplysningar om departementsärendenas behandling bör gå statsrådet till handa vid utarbetandet af reformplaner m. m., ligger ej i hans embetes natur, Detta rent faktiska innehåll, hvarmed formerna skola fyllas, bör komma från statsrådet sjelf, som på sitt ansvar framställer sina meningar för K. M:t och, sedan K. M:t gifvit sitt bifall, ombesörjer deras genomförande i vederbörlig ordning med tillhjelp af de underordnade embetsmännen. Mäktar departementschefen ej på egen hand utreda sina sväfvande sörbättringaidåer, är detta ett bögst ledsamt fsörhållande, som bevisar, att han ej är fullt vuxen sitt höga kall. Vill han i alla fall stå qvar, kan mähända bristen skyla-, om han använder andras arbete, som förrättas i den allmänna anda, hvilken tilltalar honom mest. För att härvid tillhandagå statsrådet såsom ett dugligt biträde, kräfves onekligen goda gåfvor och framför allt en sympatetisk uppfattning af de ännu oklara äsigter, som böra genomgå det utarbetade förslaget. Men uppgiften är en handsekreterares, och, som grundlagen förutsätter, att statsrådens rådslag utgå från deras eget mogna öfvorvägande, finnes intet skäl, hvarför staten skall aflöna embetsmän, hvilka i sjolfva verket förrätta statsrådens tjenst. Expeditionscheferna hafva sitt kall för sig sjelfve, hvilket tager deras krafter tillräckligt i anspråk, om det skall till fullo bestridas. Förvandlas de till privatsekroterare åt statsråden, uppstå flere skadliga följder. För det första. blir oxpeditionschessembetets sjolsständighet mindre, och dess anseende sjunker, i samma mån som sysslan blir osäkrare. Till slut kan det gå derhän, att män med sjelfkänsla och duglighet ej så lätt förmås att åtaga Big så beskaffade göromål, som efter den på senare tiden vedertagna seden betraktas såsom expeditionschefens förnämsta uppgift, Vidare går staten miste om det obrutna sammanhang, som alltid är nödvändigt i ett embetsverk, och fara kan uppstå, att med de ombytlige cheferna äfven ärendenas behandling i departementet underkastas allt för täta och omotiverade rubbningar. Visserligen låter det tänka sig, att så väl expeditionssom departementscheferna öfvorlemna dylika småsaker åt sina underordnade tjenstemän, och att skadan derför minskas genom förmännens obetingade förtroende till de senare. Men det är aldrig nyttigt, om den vanan inrotar Big, att ärenden i verkligheten handhafvas och afgöras ej af dem, som med rätta bära ansvaret derför, utan af personer, som gömma sig bakom andras rygg och ej kunna lagligen ärfkommas, qi fall något orätt sker. Behofvet af konseqvens i de löpande målens afgörande, har man sökt fylla på ett annat sätt, som dock knappast kan vara fullt öfverensetämmande med en konstitutionell styrolse. De tre s. k. konsultativa statsrädsplatserna, som från början ämnades åt de egentlige statamännen inom regeripgen, hvilka derför borde vara ohindrade af departementsgöromål, hafva allt mer förbehållits ät duglige administrative tjenstemän, hvilkas författningskunskap och arbetsvana något så när kunde upprätthålla den önskvärda -kontinuiteteninom förvaltningen. Det konservativa byråkratiska elementet, som har sin stora betydelse ——— —ö——y ARR 2 RR RE LA a LR o