— — —— — — ———— En prest gick i spetsen; efter honom buro fyro ynglingar likkistan. Näst efter dessa gick med blottadt hufvud en underlig personlighet, som säkerligen förtjenar en särskild beskrifning. Han var af medelmåttig växt, något korpulent, hade långa armar och korta smala ben, mot hvilka en lång värja slog. Hans rödbrusiga ansigte, som pryddes af en näsa med talrika små karbunklar, var ett ansigte, hvaraf det var omöjligt att sluta sig till någon viss ålder. Kanhända var denve man fyrtio år, kanske nalkades han sextiotalet. Hans drägt var ännu underligare än hans person: han bar en söndrig himmelsblå jacka, trådslitna skarlakansröda byxor och trattformiga stöflor. På hufvudet bår hen en stor grå filthatt prydd af en falkfjäder och som helt militäriskt var neddragen mot venstra örat; långa, svarta, uppåt böjda mustascher aftecknade sig mot det rödbrusiga ansigtet och bidrogo att gifva honom en egendomlig och underlig prägel, som ådrog sig Fleur-deMais synnerliga uppmärksamhet, då processionen passerade förbi honom: Mannen med den blå jackan, det rödbrusiga ansigtet och den långa värjan följde kistan med tankfull min, böjdt hufvud och röda ögon, fråv hvilka två stora tårar tycktes fördiga att nedfalla. Efter honom kom ett dussin personer, bondfolk af båda könen, somliga samtalande med dämpad röst, andra frammumlande några böner. Den unge resenären förstod fullkomligt väl, att af alla dem, som åtföljde den döde, var mannen i blå jackan den ende sörjande. Pleur-de-Mai hyste stor vördnad för allt, som hade sammanhang med religionen; han blottade alltså sitt hufvud inför likkistan, steg ef sin häst, band honom vid ett träd och slöt sig till processionen, mot sin vilja intresserad af den smärta, som var så synbar hos den underlige person, hvilken tycktes vara den aflidnes ende vän eller ende anförvandt,