Afä S.eGC-C-Cd,k Äs— — hvad pris som helst för Bismarck, de blottatällas, förtrampas, hånas! Man tänker ej och vill ej tänka på, hvarthän denna förnekelse af sig sjelf måste leda, då den ledande statsmannen en gång bortkallas ifrån skådebanan, och derför raglar man med förbundna ögon framåt. Apros nous Is deluge! Man skulle ha förlåtit grefve Arnim allt; men att han bredvid Bismarok ville ha en egen mening, det är en oförlåtlig synd, och om det ginge an, skulle man helst vilja ha honom åtalad för landsförräderi. Processen må nu utfalla huru som helst — och formelt skall man väl göra allt för att ej blottställa sig för verlden —, en mörk, mörk punkt står dock qvar i vårt offontliga lif. I söndags egde fyra fyllnadsval till Frankrikes nationalförsamling rum i tvenne departoment. Äfven dessa val ha gifvit bekräftelse åt den redan gjorda iakttageisen, att den allmänna meningen i Frankrike delar sig i tvenne stora läger: republik eller kejsardöme, ty det är mellan dessa båda statsformers anhängare, som valkampen egentligen står, under det att såväl regeringens anhängare, de egentlige orlåanisterna, nu septennalister kallade derför att de vilja ett provisoriskt sjuårigt tillstånd under Mac Mahon som president, som legitimisterna ligga i de flesta fall högligen under. De tre departement, i hvilka fyllnadsval egde i söndags rum, voro Pas-de-Calais, Alpes Maritimes och Seine-et-Oise. I det första af dessa hade trenne kandidater uppstälts, neml bonapartisten Delisse-Eogrand, maire i Bethune, republikanaren Brasme och legitimisten Jonglez. At dessa erhöll bonapartistkandidaten, så vidt vi hittills käana, de fleste röste rösterna, eller 66,810, under det Brasme erhöll 61,576 och Jonglez 17,616. Omval måste således här verkställas. Alldenstund legitimisterna helt visst icke skola sluta sig till Brasmes anhängare, men väl en del till bonapartistkandidaten, så är det temligen visst, att denne senare skall här gå segrande ur striden. Detta har deremot icke visat sig vara fallet i departem. Seine-et-Oise, der den republikanske mairen i St Cloud, Senard, och den ifrige bonapartisten, hertigen af Padua, stodo emot hvarandra. Den förres seger var under sista tiden temligen otvifvelaktig, emedan hertigen uppträdt med en hänsynslöshet och nästan öppet utropat kejsardömet, Han hade derjemte äfven begått den oförsigtigheten att begagna sig af några yttranden, dem marskalk Mac Mahon i ett enskilt samtal fält, på det sätt att man kunde förledas att tro, det marskalken understödde hertigens kandidatur, hvilket ådrog hertigen först en dementi och sedan en afsättning från sitt maires-embete. Naturligtvis fans det många, eom gerna skulle velat se hertigens seger, men icke vågade öppet rösta för honom, emedan de ej ville stöta sig. Derför fick republikanaren Senard en jemförelsevis vacker majoritet, eller 61,000 röster mot 45,000 som tillföllo hertigen af Padua. Det mest förvånande häri är, att hertigen kunde samla hos sig så många röster efter hans ifriga uppträdande för kejsardömet. I departem. Alpes Maritimes bade bonapartisterna icke uppstält några bestämda kandidater, utan stod här valkampen mellan de republikanske kandidaterna Chiris och Medicin och regeringskandidaterna, eller septennalisterna, Durandy och Roissard de Bellet. Republikanernas seger var här jemförelsevis lätt.