— Jag vill tala med dig om vår far, svarade Bluette med sinnesrörelse. Fleur-de-Mai sänkte pannan, då minnet af fadern vaknade hos honom, och han såg ej den tår, som från Bluettes öga föll ner på hennes hand. Hon förde honom med sig ut i den vanskötta trädgården, som uteslutande hade naturen att tacka för sin rika växtlighet; hon lät honom sätta sig på en gräsbänk vid foten af en:sekelgammel alm, och sedan hon tagit hans hand mellan sina, såsom en mor skulle ha gjort, började hon på följande sätt: — Du vet väl, att det i dag är den 11 mej, och att du i morgon fyller ditt adertonde år? — Nå väl? frågade Fleur-de-Mai, som darrade vid dessa ord. — Erinrar du dig vår fars sista vilja? — Ja, svarade Fleur-de-Mai; min far uppfordrade mig på sin dödsbädd att, sedan jag fyllt aderton år, afresa till Paris, framföra ett bref till mgr kardinal Julius Mazarin och hos hans eminens anhålla om ynnesten att få inträda i tjenst. — Det är mycket bra, sade Bluette; du har troget minne. Nå väl, mitt barn, tiden är inne, du måste resa! — Men, invände Fleur-de-Mai, då min far lät mig afgifva detta löfte, så visste han ej annat, än att du var död, kära lilla syster; han visste icke, att du en dag skulle återkomma till din Fleur-de-Mai, och att det för denne derföre skulle vara omöjligt att resa; ty han hade sig fullkomligt väl bekant, huru högt jag älskade dig, och i himlen, der han utan tvifvel är, har han kännt sig lycklig öfrer att du återkommit och öppnat din famn för den bror, som du så högt älskade. Afresa nu! Är du tokig, bästa syster! Du inser då icke, att vi äre så lyckliga här, att englarne böra afundas oss vår lycka! Och hvad vill du då, att det skall blifva af din Fleur-de-Mai, ifall ham skulle öfvergifva dig för att löpa ut i verlden?