Vid dessa ord föll Fleur-de-Mai på knä framför sin äldre syster, som för honom varit i moders ställe, tog hennes båda hvita händer i sin och betäckte dem med kyssar. En tår nedföll sakta på Bluettes bleka kind. — Mitt barn, sade hon slutligen, vår far visste att jag ej var död! Vid denna oväntade uppenbarelse reste Fleur-de-Mai sig upp och tog ett steg tillbaka. — Ah! utropade han. Det är omöjligt! — Det är sannt, försäkrade Bluette, i det hon sänkte pannan. — Det är omöjligt omöjligt säger jag! återtog Fleurde-Mai ifrigt; ty om det förhölle sig så som du säger, skulle han väl då, tror du, ha låtit mig och betjeningen anlägga sorgdrägt? Skulle han ha låtit mig knäböja hvarje afton, i det han sagt till mig: ÅBed, mitt barn, bed för din syster, som ej mera finnes till... Ah! han trodde det, liksom jag en lång tid trodde det, liksom Antoine och Marianne trodde det, ända till den der mörka och regniga natten, då du kom hit så blek och aftärd, att jag trodde mig återse din vålnad, jag som i djupet af mitt barnahjerta bevarade din bild lugn och leende. Bluette drog en suck och fällde en tår. — Min Gud! fortfor Fleur-de-Mai utom sig, ty han såg denna tår, hvem skall då förklara för mig denna förfärliga hemlighet? Under tio år har jag trott dig vara död; under tio år har jag begråtit dig och bedt Gud för dig. Du afreste småleende, lycklig, beundrad; du återkom blek, dyster, med förtviflans stämpel på pannan och med förtviflan i hjertet, och din lille Fleur-de-Mais smekningar ha ej förmått förvandla dig till den Bluette vi fordom kände. Men hvar var du då under dessa tio år? Hvem kunde älska dig lika högt som vi och låta dig glömma den bror, som du kallade ditt barn, och den far, som gret