Göteborgsposten – 21 oktober 1874, sida 1

ifrån den stunden hade pratet och utläggningorne fritt spelrum, ty aldrig hade man sedermera återsett den hemlighetsfulls, svartklädda damen. Enligt somligas åsigt var vålnaden af Bluette, som velat återse sitt hem och sin käre Fleur-de-Mai, enligt andras var det en qvinna med kött och blod. Men hvem var denna qvinna? Den gamle Antoine och Marianne, hushållerskan, som en efter annan tillfrågats om saken, hade gjort stora ögon och sagt sig ej veta, hvad som menades. Beträffande Fleur-de-Mai, så hade han sedermera visat sig dubbelt glad och uppsluppen. De elaka tungorna i grannskapet hade deraf dragit den slutsatsen, att Fleur-de-Mai i sin boning gömde en vacker älskarinna, som för hans skull öfvergifvit en ful, gnatig och gammal äkta man. Fleur-de-Mai nådde sitt adertonde år; han var lång, smärt, hvit och finhylt som en ung flicka, djerf och qvick som en page. Mer än en förnäm dam, som under de svala aftonstunderna hemtade frisk luft ute på sin balkong, smålog mot honom, då hon såg honom gå förbi. Mer än en elegant ädling afundades hans förnäma hållning och käcka min. När han gick fram på gatorna i Blois med värjan vid sidan, toquen nedlutad öfver örat, näsan i vädret och djerf blick, helsade folket på honom och mumlade helt sakta : — Denne unge man är bestämdt den ståtligaste ädling, som någonsin blifvit sedd i Blois. Då i provinsen eller grannstäderna en fest egde rum, visade Fleur-de-Mai sig alltid i hela sitt adertonåriga osökta behag och sin älskvärda bekymmerslöshet. När han trädt utom det stängda husets tröskel, var Fleur-de-Mai verkligen den gladaste, qvickaste, tokigaste unge ädling i Blois; men sedan han återkommit till sitt hem, visste ingen hvad han gjorde eller huru han fördref sin tid. Han gick öfverallt, besökte alla de omkringliggande herregårdarne, men aldrig hade han inbjudit någon till besök i sin bostad. Ett undvikande svar, en rynkning