Göteborgsposten – 19 oktober 1874, sida 2

Frän Utlandet. En af grefve von Arnims vänner har offentliggjort följande redogörelse för förhållandet mellan furst Bismarck och grefven: Redan på hösten 1872 visade sig en viss antagonism mellan grefve Arnim och furst Bismarck, men det är svårt att säga, hurn den uppkom. ÄÅnnu i maj månad 1872 voro furst Bismarck och grefve Arnim de förtroligaste vänner. Det var då ej blott tal om, utan beslöts till och med, att grefve Arnim skulle komma till Berlin och göra tjenst som ett slags biträde hos rikskansleren. Grefve Arnim hade i april och maj månader haft en utomordentlig, på visst sätt atgörande mission i Rom, och han hade såväl i sina enskilta bref som i sina officiela berättelser bestämdt tagit till ordet för en brytning med den hel. stolen. Hans råd följdes, och man kan med skäl säga, att rikskanslerens dåvarande kyrkopolitik öfverensstämde ända till de minsta detaljer med grefve Arnims förslag. Äfven förslaget om att utnämna kardinal Hohenlohe till tyska rikets sändebud vid den hel. stolen utgick fråa grefve Arnim. Han hade försökt att på högsta ort göra det antagligt, sedan Bismarck förgäfves försökt sig dermed. Resultatet var, att man i Rom vägrade att mottaga kardinalen som sändebud, och härpå var Arnim lika så förberedd, som han varit det, om kardinalen hade blifvit mottagen; ty genom att tillbakavisa fick den hel. stolen orätten på sin sida och lemnade sjelf ett fotfaste för den ny anti-romerska, icke anti-kyrkliga politik, som skulle inledas. I maj 1872 voro, kort sagdt, Bismarck och grefve Arnim förtroliga vänner. I september s. å. visade sig tecken till ett ändradt sinnelag hos rikskansleren, utan att man då kunde angifva härför något hållbart skäl. Då tilldrog sig det högst märkliga faktum, att furst Bismarck vägrade att mottaga grefve Arnim, som var mycket sjuk, men det oaktadt kommit till Berlin, endast nch allenast för att ha en sammankomst med sin minister. Det kan verkligen anses för någonting oerhördt inom diplomatiens historia, att utrikesministern öfverhufvud alls icke ville se sändebudet i Paris, som kom till Berlin sör att inhemta instruktioner. Sanda förhållandet är emellertid, att grefve Arnim, sedan han väntat i Berlin fyra dagar, erfor på den femte, att det tyska rikets kansler rest till Varzin, utan att lemna efter sig något besked till honom. Grefven återvände efter någon tid till Paris, fastån ban redan då, emedan han kände sig djupt förorättad, hade för afsigt att begära sitt afsked. Bismarcks ovilja emot honom trädde derefter allt skarpare och skarpare i dagen. Man har påstått, att grefve Arnim gynnat och i sina rapporter förordat en legitimistisk eller orlanistisk restauration. Ej ett ord häraf är saut. Sant är blott, att grefve Arnim i oktober månad 1872 i ett enskilt bref till Bismarck uttalat den äsigt, att Thiers började känna sig mäktigare, än det öfverensstämde med det tysk-preussiska intresset, att han tycktes stå i förbindelse med Gambetta och att en republikansk propaganda spårades öfver allt. Arnim framhölljsärskilt, att denna propaganda var mycket verksam i Spanien och att man kunde bereda sig på att få se republiken uppstå der. Få veckor derefter var Amadeo icke längre kung, och Spanien började vara, hvad det ännu är. Arnims förutsägelse hade gått i fullbordan, och detta hade gjort ett så mycket mera slående intryck, som man ej kunde blunda för den af Arnim framkastade frågan, om det icke vore betänkligt att se en så stor del af Europa hemfalla åt den republikanska regeringsformen. Arnim hade derjemte uttryckligen framhållit, att det icke kunde vara Tysklands uppgift att gynna någon monarkisk regeringsform i Frankrike,