tjena ej blott som tillflyktsort för Spaniens fridstörare, utan äfven som en säker basis för deras operationer och som vistelseort tör den persons hof, hvilken kallar sig Spaniens drottning. Regeringsagenternas beteende i de franska gränsprovinserna har alltför ofta, heter det i noten, stått i strid med franske utrikesmivistern hertig de Decazes vänskapliga försäkringar och lemnar en måttstock för bedomandet af hvad man kan vänta af dessa -embetsoch tjenstemän. Derför att spanska sändebudet känner hertigens goda vilja mot Spanien, fäster han så ofta hans uppmärksamhet på detta obehagliga ämne och söker öfvertyga franska regeringen om overksamheten i de instruktioner ban gifver åt agenter, hvilka utan tvifvel äro vana vid att handla i motsatt anda. Vore desse tjenstemän lifvade af en annan anda, skulle de ej afvakta angifvandet af fakta, innan ett hjelpmedel deremot tillgreps; men de hade varit passiva vittnen, som föredragit tillvaron af komiter för organisering af trupper, kommisariat och militärisk ekipering, under det de, oaktadt upprepade angisvelser, tillåtit krigskontraband strafflöst föras öfver gränsen. Om de underordnade, utan kunskap om att det skulle misshaga deras förmän, togo någon sändning, så hade de artiklar, hvaraf denna utgjordes, vanligtvis icke sålts enligt lag på offentlig auktion, hvarför de kunde mycket väl till sist hafva uppnått sin bestämmelseort. Noten fortfar sålunda: E. exc. har mer än en gång sagt, med en öfvertygelse ivgifven af eder önskan att carlistsaken icke skulle gynnas af franska regeringens agenter, att de underrättelser ni erhållit angåfvo, att kontrabandsförsändningarne icke skedde öfver gränsen, utan öfver Bidassoa och spanska kusten, hvilka otillräckligt bevakas, och att kontrabandet föres af fartyg som bära annan makts flagga, och att Spanien icke sjelfkänt sig manadt att tillskrifva carlismens utveckling den åsyftade nationens skydd (här menas England). ÅJag har visserligen icke för afsigt att anklaga eller försvara denna nation, och det skulle vara orättvist att förneka, det carlismen erhållit vapen och andra bjelpmedel ifrån det hållet, såväl som annorstädes ifrån; men E. Exc. skall inse den skilnad som förefinnes mellan dessa kontraband, hvilka måste löpa faran af en lång forsling, och dem, som kunna förskaffas från ett närgränsande land, hvilket kan genom sina: talrika förbindelsemedel lemna lätt passage för allt som är nödvändigt för en armå i fält. Till dessa betraktelser måste läggas den, att organiseringen af carlistskarorna sammanträffade med afslutandet af fransk-tyska kriget och att vid denna tid ett betydande förråd af gevär och klädespersedlar stannade i enskilda personers ego i Frankrike och äfven i franska regeringens, hvilka uppköpare lätt kunde tillhandla sig och sälja till carlisterna. Detta skedde ock, ty man har sett upproriske i uniformer, hvilkas knappar ha initialerna G. M. (Garde Mobile), de der skulle vara alldeles betydelselösa, om det gälde carlisterna, men visa, att uniformerna skickats omedelbart från Frankrike till Spanien. Noten anmärker derefter, att äfven före det nuvarande fälttägets öppnande, då carlisterna blifvit slagne i Oroquelta och pretendenten tagit sin tillflykt till Frankrike, det öfverklagade skyddet började omisskänneligt visas för honom. Det satte Don Carlos i stånd att gäcka franska polisens vaksamhet i mer än ett år, under hvilken tid. ban i hemlighet beredde sig för utbrottet af ett Lukis krig i nien. Ingen fransk myndighet kunde så reda på det ställe, der han bodde, och den ville icke heller mottaga samverkan af en agent från Spaniens lagliga regering för att vara härvid bebjesplig. De franska myndigheterna lemnade nemligen de klagomål som gjordes hos dem, ingen uppmärksamhet eller svarade att de måste göras på diplomatisk väg. Noten öfvergår derefter till att svara på de af hertig de Decazes i hans förut afgifna genmäle gjorda anmärkningar. Hvad angår den s. k. general Lizarragas öfvergång öfver gränsen, hvilken begaf sig med 29 personer och 15 hästar från Bayonne till Perpignan, sade hr Decazes, att ban hade ett pass från de franska myndigheterna. Det är lätt att få ett j ass, men omfattade detsamma äfven hans 29 följeslagare, hans 15 hästar och hans 22 stora packlärar? Ett annat lika obestridligt faktum var prinsessan Margaretas och ett talrikt följes inträde i Spanien och återvändande till Frankrike samt hennes bosättning i de södra departementen, icke under den tid då hennes mans gömställe undgick prefekternas efterspaningar, utan sedan hon spelat en vigtig roll i Estella, efter de förfärliga exekutionerna i Abarzuza, hvilka föregingo plundringarne och morden i Cuenca och hekatomben i Olot. Hvilka klagomål skulle icke Frankrike under liknande förhållanden hafva stält till Spanien! Folkrätten tillstädjer icke, att personer, som sprida förvirring och förödelse i ett land, blifva, om icke hulpna, åtminstone tolererade af en vänlig grannes agenter. Vidare visas, att de franska myndigheterna, fastän i god tid underrättade, likväl icke gjort allt hvad man af dem kunnat vänta. Prefekternas hållning i Basses-Pyrenges är känd. Det bar tydligen bevisats, att Don Carlos bodde i trakten kring Bayonue och Pau och der höll sammankomster med sina anhängare före sitt intåg: i Spanien öfver Sarre den 2:dre maj 1872, följd af 12 eller 14 af de mest kände carlisterna. Underprefekten i Bayonne medddelade den spanske konsuln, att Don Carlos blifvit mellan kl. 12 och 1 på middagen ofvan nämda dag sedd i Sarre. Konsuln hade förut begärt carlisternas internering och öfvervakande och hade äfven sagt, att Don Carlos bodde i departementet, samt angifvit de hus, der han tagit in och der ban kunde häktats; men man brydde sig hvarken om hang angifvelser eller franska regeringens befallningar. Noten omnämner, att prefekten i Basses PyrbaGes telegraferade officielt till republikens president den 3 maj, dagen efter Don Carlos intåg i Spanien, att han (prefekten) d. 2 farit längs gränsen jör att göra sig försäkrad om att prefektens befallningar strängt åtlödos, och att han skaftat sig vissbet om sina underordnades ifver och vaksamhet. Telegrammet tillade: Jag kan icke få någod upplysning om Don Carlos. Jag vet ej ens, om han är här eller i Spanien. Jag iakttager en ifrig vaksamhet i saken. D. 1 juli 1873 kommo till Bayonne 53 spanska soldater, hvilka tagits till fånga af carlisterna och af dem förts till Frankrike. Prefekten befalte, att de skulle interneras; och de hade redan införts på det tåg, som skulle föra dem till Rennes, då prefekten, på grund af de mått och steg som spanska beskickningen tagit, fick befallning om att ställa dem till spanske konsulns förfogande i Bayonne. D. 9 sept. 1873 kom en del af besättningen i Valcarlos, som måst kapitulera, till S:t Jean Pied de Port. Spanska beskickningen begärde ramma dag, att man skulle på lika sätt behaodla desse 7 officerare och 115 soldater, för att de skulle kunna öfver Irun och Santander skickas tillbaka till Santander, men prefekten befalte att de skulle skickas till Cette, den aflägsnaste punkt som står i förbindelse med Spanien, sannolikt derför att konsuln ville ha dem skickade på den billigaste och kortaste vägen. I afseende på en baron de la Torre vägrade prefekten att internera honom, emedan han, sastän carlist till sinnelaget, sagt sig icke vilja bekymra sig om sitt partis åtgöranden. Men baronen är nu i Pau och gör der uppköp för carlisterna. Det är äfven mycket sällsamt att fiona prefekten i Gironde antaga, det hertig de la Roca, s. k. carlistisk generallöjtnant och chef för presidentens militära hus, under sitt vistande i Bordeaux endast vara upptagen med att skaffa bjelp åt de sårade. Samme prefekt tror äfven, att vissa rester, hvilka konsuln påpekat i och äfvenledes om att till det inre af landet skicka alla de personer, som mer eller mindre direkt bidraga till att hålla carlistupproret vid lif, hivtills icke förverkligats, och att vissa departement ännu