Göteborgsposten – 16 oktober 1874, sida 1

sista ståndsriksdagen beredde sitt land förödmjukelsen att blifva stäldt i jemnbredd med Spanien, Italien, Österrike m. fl. stater, hvilka laborera med ett ständigt deficit i sin budget, hvilket med lån måste fyllas. Mot denna åtgärd var finansministern maktlös; den vidtogs i rikedagens elfte timma och kunde ej ändras. Erkännas bör, att statsutskottet sannolikt alls icke tänkte på, att genom denna statebrist på papperet landets kredit kunde skadas. Med åtgärden åsyftades endast att stäfja jernvägsfebern ; derföre framställdes statens finanser i ett dåligt skick; — det var således en huskur som försöktes, men ganska betänklig, emedan densamma icke botade patienterna, men skadade landets anseende. Under sju påföljande rikedagar fortfor statsutskottet att låta Åstatsbristen qvarstä i budgeten, ehuru alla inom utskottet ganska väl vieste, att hvarje år ett ganska betydligt öfverskott fanns, således motsatsen till statsbrist. Om finansministern mot bättre vetande förfarit på samma sätt, som statsutskottet handlade vid 1866—66 årens riksdag, så skulle ganska säkert mot honom en fruktansvärd stormlöpning anställte, mot honom tillämats 107 8 regeringsformen, och han skulle med skäl förklarats ovärdig den plats han innehade. Statsutskottets åtgärd godkändes deremot af både den gamla och nya representationen. I sin egenskap af finansminister nödgades frih. Gripenstedt vid många tillfällen bekämpa förslag, som väcktes eller gillades af ganska inflytelserika personer. Det var gifvet, att ban derigenom ådrog sig deras ovilja. Om dessa förslag nu skulle refereras, är det otvifvelaktigt, att alla skulle blifva förvånade öfver, att de kunnat framläggss, och att de med ifver försvarats. Under hela den tid frih. G. deltog i ståndsrepresentationens förhandlingar, utöfvade han visserligen ett ganska stort inflytande på de beslut, som fattades på riddarhuset, men han var likväl aldrig i egentlig mening populär inom sitt stånd. Orsaken dertill torde till ej ringa del hafva legat i — man kan säga en berättigad afund — men hufvudsakligen deri, att hans öfvertygelse om att ståndsrepresentationens oförenlighet med landets sanna väl, var allmänt känd. Denna öfvertygelse uttalade han ock med allt större bestämdhet, ju mera han på nära håll såg, huru denna representation verkade. Ingen betviflade, att han skulle vidblifva denna öfvertygelse, och alla kända, att han icke skulle inskränka sig till att blott orda om reformens behöflighet. Att han uppträdde mot de försiag till nationalrepreseniationens ombildning, hvilka genom motioner understäldes ständernas pröfning, förvärfvade honom icke majoritetens på riddarhuset sympatier; ty de skäl han anförde mot föreslagen, voro mera misshagliga, än om han talat för förslagen. I det af konung Oscar I framlagda förslaget till representationens ombildning, hade G. ingen direkt andel; det var hufvudsakligen uppgjordt före hans inträde i konseljen, af konungen och statsrådet Sandströmer. Han talade för detsamma, erkännande dock oförbehållsamt. att det var bristfälligt; men han ansåg det ega bestämda företräden framför det befintliga representationssättet, betraktade det som ett öfvergångsförslag, som, antaget, ekulle medföra enigare samverkan och utgöra en god grundval för en bättre representation framdeles. Då detta förslag blifvit förkastadt, ansåg äfven G. att regeringen icke borde med den frågan taga befattning förr, än en bättre grundval för en första kammare kunde uppstå, Den erhölls genom kommunalförfattningen. Grunderna för en ny representation blefvo nu föremål för öfverläggningar. Många krafter sattes i gång för att motverka ett förslag framlagdt af regeringen. De anfall, hvilka då riktades mot frih. G. såsom finansminister, hade sin innersta rot i motståndarnes till representationen önskan att kunna drifva honom ur konseljen, der de fruktade för hans personliga inflytande och hans okufliga moraliska mod. Gifvet var, att konungen under den tid reformförslaget utarbetades, och äfven sedan det blet framlagdt, skulle blifva bestormad af alla dem, som i detsamma sågo stora vådor äfven för bonungamakten; lika gifvet var äfven, att konungen skulle taga intryck af dessa framställningar gjorda af personer som på honom utöfvade stort inflytande, och det kan icke förnekae, att de ansvarige rådgifvarne hade fruktansvärda och företagsamme motståndare. Emellertid blef förslaget framlagdt, och den tid nalkades då dess öde skulle afgöras. Föll förslaget, antogs som gitvet att ministren De Geer skulle afgå, och en ny ministör kunde då — Ä — — — Å Ä A 2 ;o Let.