Göteborgsposten – 15 oktober 1874, sida 2

Fran Utlandet. Under det att pressen i Berlin visar en viss moderation i den Arnimska saken, fastän den ställer sig nästan allmänt på Bismarcks sida, öfverlemnar den mellanoch sydtyska pressen sig fritt åt allehanda kombinationer i denna egendorcliga sak, hvars mystiska natur tyckes locka till djertva gissningar. De demokratiska oppositionsbladen påstå, att det är fråga om en hel sammansvärjning emot den mäktige rikskansleren, hvarmed man åsystat isgentinghmindre än att stöta honom från maktens tinnar. Men Bismarck — heter det vidare — som icke brukar låta sig öfverraskas eller öfverlistas, och städse är väl underrättad om allt hvad som försiggår, äfven om han är ekenbart stilla i Varzine landtliga enslighet, bar äfven i detta fall förblifvit sig hk, i det han med ett raskt grepp sönderslitit hela det nät, hvari hans talrika afundsmän och fiender sökte att fånga honom. Bismarck har på riksdagen ofta yttrat, att man aldrig bör låta fienden få fördelen af att vara den angripande parten, utan genast komma bonom i förväg och göra einen kräftigen Vorstoss. Det är, säga de demokratiska bladen, ingenting annat, Bismarck nu tllåtit sig mot grefve Arnim, rom i förening med sin svåger, friherre Savigny (det forna sändebudet i Frankfurt, som afekedades ef Biemarck år 1867), grefve Usedom, Werther och flere andra depossederade diplomater samt en stor del af den missnöjda preussiska adeln sökt att skaffa sig tillträde vid hofvet för att ned-värta rikskansleren och göra kejsar Wilhelm uppmärksam på den hazard-politik, han inledt mot katolska kyrkan. En tidniog påstår tillochmed, att do bref, som grefve Arnim icke vill utlemna, äro