Göteborgsposten – 14 oktober 1874, sida 1

Cöteberg den 14 Oktober 1874. En af de märkligaste företeelserna i är tid är onekligen den rörelse, som i några r pågått med syftning att gifva folkrätten en astare grundval än bittills. De många bloliga krig, som från femtiotalets slut aflöst varandra i de båda förnämsta verldsdelarne, nafva utan tvifvel hos de gång efter annan remsökta folken väckt en allt lifligare fredsängtan, som mindre yppade sig i ord, så änge freden ännu var, så att säga, ef europeisk och amerikansk verklighet, hvars rubbande syntes en tämligen aflägsen fara. Men häri ligger egentligen ingenting, som kan framkalla undran eller prisas såsom något noch nio Dagewesenes i verldshistorien. Otalige skalder hafva från urminnes tider framhållit fredens välsignelser, och mången stilla tänkare har i studiekammaren uppkastat planer för deras förverkligande. Men det är ett betydande framsteg framför forna dagars svärmerier i samma riktning, att önskningarna om hvad gom i den närmaste framtiden skall göras nu hafva tagit en bestämdare form, hvarför också uppfyllelsen möjligen låter mindre länge vänta å sig, i samma mån som förhoppningarna blifvit nedprutade. Det är ej bland allvarligt folk tal om rallmän afväpnings, om den eviga freden och krigets afskoffande. Det vore en dårskap att yrka derpå eller tänka ditåt, nu då jäsningsämnena äro så många, då de olösta politiska frågorna hopa sig allt tätare, då jordens mäktigaste folk stå rustade ända till tänderna i ängslig förbidan af hvad komma skall. Sådava drömmerier äro antingen oskadliga, men också onyttiga tidssördrif, eller förevändningar för bristande offervillighet till fäderneslandets försvar. Ett större misstag kan ej gerna begås, än om man förblandar de sträfvanden, som nu taga verldens yppersta rätts: lärdes krafter i anspråk, med afväpningsvännernas tomma hugskott, om hvilka sannerligen ej är värdt att mycket orda. Det s. k. folkrätteinstitutet, som nyligen blifvit konstitueradt i Gndve, är ett slags akademi af berömde vetenskapsmän, vid hvilkas val man sökt så laga, att om möjligt hvarje land representeras. Den uppgift, som desse herrar företagit sig, är alldeles ny och af svåraste beskaffenhet. De hafva ingalunda för afsigt att författa och till regeringar och riksdagar kringsända granna proklamationer, hvari krigets förderflighet och fredens nytta, med flera dylika hugnesamma trivialiteter, omständligen bevisas. Sådant kaa trygt öfverlåtas åt mera underordnade. förmågor, hvilka just hafva sin mest omtyckta tummelplats i sådana lieurv communs. Men det arbete, som här är i fråga, kräfver å ena sidan de djupaste kunskaper och de största ansträngningar; å den andra är det föga egnadt att sätta lättrörda själar i hänförelse genom att vädja. till indillningokraften och känslan. Det gäller nemligen att åstadkomma en kodifikation at folkrätten. Folkrätten har icke kommit öfver det skede i rätisbildningen, då lagen sammanfaller med sedvänjan och ensamt i denna fioner sitt uttryck. Ingen lagstiftande myndighet finnes, som med rättsligen bindande kraft eger påbjuda, att det eller det skall anses för folkrätt. Öfverenskommelserna på en kongress emellan oberoende makter gälla endast för dem, som dit hafva sändt ombud med giltiga fullmakter, och endast i det omsåag, som fullmakterna och ratifikationerna godkänra. Andra makter, som ej hafva tagit del i förhandlingarna, behöfva ej betrakta sig som bundna deraf, så vida de ej af politiska skäl fiona nödigt eller nyttigt att följa det gifna exemplet. Ej heller äro alla stadganden i folkrätten formligen vidtagna genom dylika traktater. Det är först i senare tider, som man har insett behofvet deraf, i sypnerhet efter den stora kongressen i Wien år 1815, då utom bestämmelserna om de europeiska staternas gränser 0. 8 v. äfven uttalades vissa grundsatser om skeppsfarten å gemensamma floder m. m. Dit böra vidare t. ex. kaperiets afskaffande å kon. gressen i Paris 1856 och den ännu icke full kända öfverenskommelsen om krigerätten i kongresgen i Bryssel innev. år. Det är såle des omöjligt att för hvarje sats i folkrätter hänvisa till en bestämdt formulerad paragra i en traktat, liksom man i fråga om ott sär skildt lands allmänna lag kan åberopa der eller den förordningen. I enskilda fall är de visserligen möjligt, men på låogt när icko alla eller ens i de vigtigaste. För det mesta bar man endast att stödj sig på gängse seder och bruk, som af histo rien kunna visas vara följda af de bildad A:Oe— — QC2z-ws O Oo C 0 ——— DVDD Act2E.—A : företer fm Vr fr Je RR SR