Göteborgsposten – 14 oktober 1874, sida 1

A. WC-cd2GMadä—rniss lle hafva de alla misslyckats efter längre eller fi ortare bestånd, sedan de mer eller mindre st ärmat sig idealet. Huru vida framtiden gömbö ner i sitt sköte ett dylikt försök i ännu större 80 kala än förut, återstår att se. Ännu osäkrare m r, om det kommer att lända menskligheten ve ll båtnad. Men fåfängt är att hoppas, att J oc en allmänna freden kan handhafvas af en j de hyndighet, som eger endast den allmänna vördI ra adens styrka. Äfven sådana företeelser äro ngenting nytt i historien. Påfven och kejsaen under medeltiden uppträdde hvardera med nm nspråk att vara hela kristenhetens skiljedobi nare, men emedan deras verkliga makt ej m varade mot den opinionens helgd, som omgaf m lem, lyckades de ej att genomdrifva sina anpråk, och historien känver högst få krig, som blifvit instälda i följd af deras mellankomst. Skall alltså folkrättsinstitutet blisva en agstiftande och dömande församling, måste vi hafva en ny romersk kejsare (så vida man j vill göra institutet till en ny romersk senat), som verkställer dess utslag emot de motspänstige. Det är möjligt, att vi få en sådan. Qui vivra, verra. Men då man ser, hur svårt det är att förena älven de närmast beslägtade folk till ett politiskt helt, tror man icke mycket på utsigten, att den dag snart skall komma, då alla Europas (och Amerikas) folk af så många stammar och så många tungor skola godvilligt ingå i ett nytt verldsvälde, ofantligare än kejsar Augusti, Längtar man till denna stund, måste man också längta efter det allmänna krig, som Victor Hugo, konseqvent nog, ansåg böra nödvändigt föregå den eviga freden-. Och denna fred blir till slut ej stort bättre än den bildade verldens dödsdvala under Nero och Domitiaous. Soldaterna bli vi i alla fall ej af med. Kejsaren (eller senaten) måste hafva en krigshär, som utför hans vilja, om han ockeå ej tillåter någon annan att hålla sig en sådan. Att hoppas på krigsbärarnes fullkomliga försvinnande är det samma som att hoppas på polisens afekaffande, hvilket väl ej förr lär inträffa, än alla brott upphöra. I det tusenåriga riket äro ogerningar visserligen omöjliga, men detta rike är bestämdt ej af denna. verlden. Men om ock folkrättsinstitutet hvarken torde vara i stånd ait införa det tusenåriga eller ens den eviga freden, kan man likväl önska dess arbete all möjlig framgång. Det är redan en stor sak, om vi få samladt på ett ställe allt, som af de sakkunnige anses för nutidens folkrätt, och om regeringarne erkänna, att deona codex är ett uttryck för deras åsigter. Derigenom kan folkrätten blifva mera känd ibland den stora allmänheten och erhålla större anseende, än då dess lärosatser voro spridda i vidlyftiga och lärda arbeten i bibliotoken. Derigenom kunna många villfarelser om folkrättens verkliga innehåll hinna qväfvas i sin brodd, innan de sprida sig bland folken och framkalla jäsning, som ofta kan egga regeringarne att börja krig emot sin egen vilja och bättre insigt. Med -solkrättsinstitutet får alls icke förvexlas det s. k. folkrättssällskap eller hvad det nu heter, som vid samma tillfälle inrättades med syftemål att opinera för skiljedomstolar. Äkven detta samfund räknar många berömda namn bland sina medlemmar, men tillträdet der synes vara mera fritt, i det ingen hygglig man (eller qvinna?) med intresse för den goda saken är utesluten. Syftet är i allo lofvärdt, men så särdeles vigtigt kan det ej anses vara. Skiljedomstolar hafva ofta förut förekommit (gemenligen under medeltiden) , men krigen hatva de knappast i nämnvärd mån minekat, emedan hutvudirägan är, om deras utslag blir åtlydt eller ej. Detta beror på de tvistande staternas godtfianande, och man kan på goda grunder antaga, att de makter, som fiona sig i en skiljedom, också redan på förhand äro benägna att uppgöra saken i godo och derför äfven kunna vinna sitt mål på den vanliga underhandlingens väg, ehuru de af politiska skäl stundom välja skiljedomare. Men verkliga brinnande konflikter lära skiljedomstolarne svårligen förebygga, hvilket bäst syntes vid det sista fransk-tyska krigets utbrott, då 4 England förgäfves erbjöd sin bemedling i öf-Å verensstämmelse med Pariskongressens beslut 3(år 1856. Hvad England då ej lyckades ge1nomföra, är antagligen ej heller förbehållet åt a de rättänkande män, som sitta i det i fråga a varande -eällskapet, hvilket onekligen i ong lishet med sitt upphof har en viss amerit tt — t EE 2-— QAQYQ OLetSe 2 kansk prägel, uppenbarande sig å ena sidan planens oklarhet, å den andra i de vidlyftiga a tillrustningarne med -vice-presidenter ur all a. möjliga jordklotets folkslag. Det är att hop a pas, att ej allt för stora anspråk skola ställ tI på desse embetemän, af hvilka somlige tor3 ———— —0— Jag kan taga en förklädnad, så att jag synes äl 2 22 2 JAa