Göteborgsposten – 13 oktober 1874, sida 1

— I—— han med att söka efter er. Jag tror att han fruktar, att ni kon göra er något ondt. Han har blifvit aftärd och nervös och spritter till vid minsta ljud. Han tror sig ha sett er på Wells-street för några aftnar sedan, och ingen kan öfvertyga honom om motsatsen. Han tillbringar nu hvar enda afton hemma och båller vakt i förhoppning att få se er. Oh, mrs Desmond,? ni har behandlat honom grymt: Beryl kastade tillbaka sin slöja. (OE— Her ej äfven jag lidit? sade hon. Se påzmitt ansigto, mrs Margle. Är det en lycklig manniskas an: sigte? Nej, långt derifrån. Detta ansigte var så aftärdt, blektg och sorgset att tårarne kommo i, mrs Margles ögon. Beryl nerfällde åter slöjan. — Ni ser, att äfven jag lidit, sade hon. — Ja, ja. Ack, min vän, hvad är det som föranledt all denna sorg? Kvarföre lemnade ni mr Desmond på sjolfva bröllopsdagen? Var ni ifrån era sinnen den dagen? vå — Nej, det var ej anledningen. Jag kan ej här säga er, hvad som förmådde mig att gå; men det var bättre att jag gick, än att jag qvarstannade hos honom. Jag visste det ej förut, men jag hade ej fribet till att gifta mig med mr Desmond. Jag upptäckte, att jag begått ett förfärligt misstag, och jag visste ej något annat sätt att rätta det än genom flykten. Det gör mig ondt om mr Desmond, men jag är ej bans hustru, och jag kan aldrig se honom vidare. — Aldrig! — Aldrig! sade Beryl i fast ton. Han är fri I sinom tid kan han gifta sig med någon, som han skall älska. Oh, måtte han förlåta mig för all den sorg jag förorsakat honom ! — Detta är ej annat än nonsens, sade mrs Margle. Ni har fått några besynnerliga fantasier i hufvudet, men mr Desmond skall nog resonnera bort dem. Ni har be