Göteborgsposten – 12 oktober 1874, sida 2

— a Från Utlandet. Rörande grefve von Arnims häktande skrifver Times pålitlige korresp. i Berlin följande: Det är säkert, att de papper, som grefve Arnim vägrar att lemna ifrån sig, tillsändts honom af furst Bismarck, då grefven var tyskt sändebud i Paris. Grefve Arnim betraktar dessa papper som enskilda, under det furst Bismarck och med honom ransakningsdomstolen i Berlin, hvilken gifvit befallning om grefvens häktande, tilldelar de saknade aktstyckena en officiel karakter. Dessa papper tyckas vara af dubbel vigt i ett ögonblick, då den tyska regeringens ultramontana motståndare, i förening med några mot furst Bismarck personligen fientlige liberale statsmän, veterligen bereda sig till ett våldsamt angrepp på den politik, som fullföljes i Berlin. Detta inhugg skall ske medelst en pamflett, kallad Die Revolution von Oben-. Några afdragna ark af denna skrift, hvilka skickådes till Berlin för fjorton dagar sedan, gjorde der ett så djupt intryck, att den firma i Mänchen, som hade för afeigt att offentliggöra den, ansåg sig nödsakad att afstå deritrån. Man väntar, att boken skall inom kort utgifvas i Wien eller Gånåve och dess föregifna afslöjanden skola förnämligast afee den tid, då furst Bismarck skulle högeligen föredragit att stå på god fot med påfver, ifall den senare endast befallt presterna att upphöra med sin agitation mot Tysklands enhet. Enligt Spe nersche Zeitung uppgå de aktstycken, som grefve Arnim undanhållit, till 40 st., och under handlingar om deras återställande ha pågått i flera månader genom grefvens svåger, grefve von Arnim-Boitzenburg, guvernör öfver distriktet Lothringen. Köln. Zeit, 4 meddelar följande upplysningar: Då grefve vor: Arnims efterföljare vid beskickningen i Paris, furst Hohenlohe, ville orientera sig på sin nya post och särskilt skaffa sig kännedom om Tysklands polit.iki den romerska frågan, saknades ej mindre än 14 nu mmer, hvilka stodo å förteckningen. Då han på kansliet efterfrågade, hvar dessa papper voro, erhöll han det svar, att man icke hade någon kunskap derom, utan hade kanske grefve Arnim tagit dem med sig. Vårt utrikesministerium vände sig derför nu till grefve Arnim, och denne medgaf act han hade papperen. Emedan han varit sändebud i Rom, måste dessa aktstycken särskilt intressera honom, men det var dock besynnerligt, att han redan då gjorde invänningar mot det begärda utlemnandet och sade sig anse papperen som enskilta bref. Man. motsatte sig från Berlin denna äsigt, och grefve Arnim insände då äfven från Carlsbad de 14 depescinerna om romerska frågan. Emellertid s:ustälde man nu vid romerska beskickningen, der misstankar väckts, en närmare undersokning och fann, att ej mindre än 58 andra aktstycken saknades. Grefve Arnim, som ånyo tillfrågades, gaf det svar, att han hade 17 af de uppgifna aktstyckena, men betraktade dem som enskilta bref, tt han behöfde dem tör att trygga sig mot möjliga ramtida angrepp och till och med för att grunda civilrättsliga anspråk, hvarför han icke heller tänkte utlemna dem. Hvar de öfriga akstyckena tagit vägen, det visste hem ej. Det kan ätven vara möjligt, att några af de 58 depescherna, isynnerhet de mindre vigtiga, gått: förlorade, ty grefve Arnim skall icke utmärka sig för ordningskärlek. Mien det far us bland det rppgifna antalet ganska vigtiga pappear, utförliga instruktioner från rikskansleren, dem h an med kejsarens samtycke uppsatt. Ett af aktstycken a hade ett omfång af fyra till fem ark. Att de äro offentliga aktstycken, framgår redan af deras form och löpande ordningsnummer. På det spårlösa försvimrandet af 38 af dessa aktstycken, ville utrikesminister.iet icke riktigt tro. I hvarje fall förfäktar det sin rätt till de 17 aktstycken, hvilka grefve Arnim erkänt sig hafva i sin ego, om han än vid husvisitationem sade sig icke hafva dem hos sig. Hvad angår de civilrättsliga anspråk, som omordats, så afse de Arnims uvnämning till sändebud i Konstantinopel och de då faststälda lönebestämmelser, i anledning af hvilka han tror sig ha rätt att väcka anspråk. De skritvelser, som vidröra detta ämne, äro fyra till fem, och utrikesministeriet har afstätt ifrån att fordra deras utlemnande, då det för de andra aktstyckenas utlemnande vände sig till stadsrätten i IZerlin. Furst Bismarck såg sig slutligen nödsakad att vända sig till domstolen, då grefve Arnim till sist förklarade, att han alls icke hade mera med utrikesministeriet att skaffa, hvilket för öfrigt är ett misstag, emedan han såsom blott till disposition stäld embetsman oanu alljemt står under sina förmäns disciplinära myndighet. Utrikesministeriet har specificerat alla aktstyckena och anfört