Göteborgsposten – 12 oktober 1874, sida 1

Hans röst var bruten, hans själ upprörd i dess innersta djup. — Jag minnes ej, att jag någonsin sett er förr, sade gamla Margot; men jag misstänker, att ni kände miss Jenny. Sedan hon dött, var det en man som kom och frågade efter henne. Han tycktes vara något slags lag: karl. Jag tror, att han blifvit hitskickad af den man, som var skulden till miss Jennys olycka. Husbonden sade honom, att miss Jenny var död, och sade honom hvar hon var begrafven; men han sade honom icke, att miss Jenny efterleninade ett barn. Jag förmodar, att ni hört alltsammans af miss Beryl. Min husbonde har varit hård och grym, men ingen vet hvad han lidit. Han älskade miss Jenny med en kärlek, som närmade sig afguderi; hon var hans stolthet. Han fann henne i London boende ensam Hon framfödde detta barn, miss Beryl, och dog. Dej fanns ingen vigselring på hennes finger, hon sade ej ens att hon var gift. Men jag vet, att hon var ren och god till det sista, och — gamla Margots ögon glänste och hor höjde handen öfver hufvudet — må himlens förbannels hvila öfver .den man, som öfvergaf henne! Må hans nätte vara sömnlösa, hans dagar fulla af bitterhet! Må han bl gäckad i alla sina förhoppningar och önskningar! — Allt detta och mera dertill har drabbat honom sade earlen med en tung suck. Den man, som förorsakade hennes död, har blifvit straffad. Hon är hämnad. Han satte hatten på hufvudet och gick mot dörren Gamla Margot skulle ha velat qvarhålla honom längre men han skyndade sig ut. Körsvennen satt på kuskbocken. Lord Hawkhurs väckte upp honom och steg upp i vagnen, som ett ögon blick derefter rullade ut genom porten, under det guml Margot stod i dörröppningen och såg efter den bortfarand gästen. — Tillbaka till London! mumlade earlen. Octavi skall gifva mig hennes adress. Jag skall ha funnit henne