Göteborgsposten – 12 oktober 1874, sida 1

— Ingen? upprepade earlen förvånad. Är hon ej en erkänd medlem af familjen? Å Gamla Margot skakade på hufvudet, — Hur nära är hon slägt till mr Star? — Hon är hans nitce. Åter en förhastad bekännelse. Gamla Margot blef förtretad på sig sjelf i samma ögonblick hon gjort den. Den verkan denna bekännelse utöfvade på earlen var högst sällsam. Han lät höra ett utrop och föll tillbaka i stolen. Gamla Margot sprang förskräckt fram till honom. Då hon kom nära honom, yttrade han med en stämma, som uttryckte stark sinnesrörelse: — Jag tror, att jag blifvit illamående. Men oroa er ej. Det går snart öfver. Hans nitce — hans niegce, sade ni! Oh Gud! Han tog af sig hatten och torkade pannan, som var våt af svett. Gamla Margot gaf uppmärksamt akt på honom, under det alldeles nya och sällsamma idger vaknade inom henne, Det blef en lång tystnad. Slutligen reste earlen sig upp liksom för att åter börja sumtalet med den gamla qvinnan, men hon förekom honom och yttrade: — Gör ej flera frågor, sir. Jag skulle ej besvara dem. — Jag behöfver ej göra flera, sade earlen. Jag vet nu allt. Jag känner ej mr Star, men jag känner hans historia. Han hade inga bröder. Han hade blott en syster. Denna flicka, Beryl, är Jenny Stars dotter. Den gamla qvinnans blick sänktes för hans. — Jag förmodar, att miss Beryl sagt er det, sir sade hon. — Hon vet det då äfven? Arma flicka! Jag måste återvända till London med första tåg. Jag måste uppsöke henne utan dröjsmål. Jag kan lätt erhålla hennes adress Oh att jag ej visste det — att jag ej gissade det!