Göteborgsposten – 9 oktober 1874, sida 1

Blick på pressen. I Aftonbladet läses rörande den nu fallna frågan om alt öfverståthållaren icke skulle vara sjelfskrifven ordförande i stadsfullmäktige: Frågan om upphörandet af öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap inom hufvudstadens kommunalrepresentation och dess fördelningar lärer väl nu få betraktas såsom ånyo fallen för åtskilliga år, sedan stadsfollmäktige i går afton med 63 röster mot 27 förkastat de i ämnet väckta förslagen. Det lärer nämligen icke vara synnerlig anledning att förvänta, att frågan skall kunna med något hopp om framgång upptagas vid riksdagen — för så vidt den rörer ordförandeskapet hos stadsfullmäktige, hvarom stadgas i kommunalförordningen — då man nu kan hänvisa på det förhållande, att en ansenlig majoritet inom sjelfva den församling, som saken närmast rörer, icke önskar förändringen. Redan 1869 stödde sig motståndarne mot det då vid riksdagen i samma syfte väckta förslaget till väsentlig del på den omständigheten, att Stockholms stadsfullmäktige hade flere månader lemnat obehandlad en hos dem väckt motion i samma ämne, ett faktum, som anfördes såsom vitnesbörd, att de icke voro angelägna om förändringen. Naturligtvis skulle det nu föreliggande formliga beslutet, sammanstäldt med det liknande, som fattades af samma församling i december 1869, gifva motståndarne ett ännu bättre vapen i händerna. Att vi beklaga denna utgång, lära våra läsare lätt ana af bvad vi förut i ämnet anfört. Vi kunna nämligen icke i den undantagsställning, hvari landets främsta kommun finnes försatt under nu bestående förhållanden, se blott en obetydlig etikettsfråga; ty svårligen lärer det sjeliskrilna ordförandeskapet kunna betraktas annorlunda än såsom ett verkligt ingrepp i kommunens sjelfstyrelse, medförande, utom andra olägenheter, äfven den, att hålla den kommunala andan inom samhället nere och att hindra utvecklingen och tillgodogörandet af krafter, som skulle kunna verksamt främja kommunens bästa. Också medgafs det i går afton till och med af en bland de ifrigaste motståndarne till den föreslagna förändringen, att dess anhängare hade rätt i princip. För vår del tro vi, att det alldeles icke är någon likgiltig sak, om det, som erkännes vara principielt rätt och riktigt, också blir i lagstiftning och samhällsinrättningar tillämpadt; ty äfven om det understundom kan visas gå hjelpligt och utan anmärkningsvärda eller åtminstone utan i ögonen fallande olägenheter med principvidriga anordningar, så straffar sig dock förr eller senare de sunda och riktiga principernas åsidosättande. Vi skrifva visserligen gårdagens beslut till en icke så ringa del på räkniagen af den underdånighet eller — för att begagna öfverståthållare-instruktionens ord — den devotionför br baron och ötverstäthållaren, som helt visst på många håll förefinnes, och på den hos icke så få för handen varande obenägenheten att göra eller säga något, genom hvilket man kan befaras ställa sig mindre väl hos denne höge funktionär; men hufvudsakliga förklaringsgrunden till den skäligen bedröfliga företeelsen tro vi dock vara att söka i den omständigheten, att man bedömer frågan efter de för stunden föreliggande förhållandena, utan att göra sig möds att tänka sig djupare in i förhållandena och i möjligheter, som dock kunna ligga ganska nära till hands.