Göteborgsposten – 7 oktober 1874, sida 1

— — Ja, ni är äfven gilt. Jag har hört earlen omtala er sorgliga historia, Desmond — huru er brud straxt efter sjelfva vigseln öfverfölls af någon sjukdom och i ett anfall af yrsel vandrade bort ifrån er. Det gör mig hjertligt ondt om er, Desmond. Desmond omtalade för honom allt hvad han visste om sin hustru och hennes sorgliga och händelserika historia. Conyers dolde på det omsorgsfullaste sin innerliga förnöjelse. Han fann, att Desmond ej hade minsta aning om, att Vane Conroy ej var någon annan än hans nuvarande gäst. Dagen förut hade han besökt Beryl vid Bayswater, och redan dagen derefter spelade han den deltagande vännen för den man, som skulle gifva allt hvad han egde för att få veta hvar Beryl fanns. — Jag har användt en polisman, sado Desmond, men han är ej bland de allra skickligaste i kåren, och jag har föga förtroende till honom. Den polisman jag önskade använda är uppe i norden, sysselsatt med ett uppdrag, som han der erhållit. Jag litar mest på mig sjelf och på Sherwald. — Sherwald! Lord Hawkhursts lagkarl? — Ja. Enligt earlens önskan lemnar mr Sherwald mig sitt bistånd. Han är en mycket skarpsinnig man, Conyers. — Ja, sade Conyers tankspridd. Så Sherwald lemnar er sitt biträde? Det är besynnerligt, men jag tycker föga om Sherwald. — Han är mycket skicklig. Sedan samtelet fortgått ytterligare en kort stund, steg Conyers upp. — Ni ser uttröttad ut, sade han. Mitt åkdon är der nere. Låt mig föra er till er bostad. Jag vill ej låta er sitta här och grubbla. Kom, Desmond. Det kan ju hända, att ni finner ett bref der. Desmond reste sig upp, tog på sig sin öfverrock och de båda männen givgo tillsammans ner.