— Och få tillåtelse till att lefva i fred med er andre man? sade Conyers hånfullt. Är det ej dit ni vill komma? Är han här hos er? Beryl bleknade. — Ni vet mycket väl, att han ej är här, sade hon i det hennes röst darrade af harm och sårad stolthet. Huru vågar ni tala till mig på detta sätt? Gå härifrån — gå! Jag beder att jag aldrig må få se er vidare. — Denna bön skall ej bli hörd, sade Conyers kallt. Jag har funnit er, och jag ekall ej åter förlora er ur sigte. Såsom er man her jag rättighet att tvinga er till att lefva tillsammans med mig, och det är min afsigt att begagna mig af denna rättighet. Jag eger ett litet ställe i Northumberland; jag skall föra er dit. — Förr skall jag dö! — Beryl, ni vet ej hvad ni säger. Jag är er man. Jag älskar er. — Ä — Jag skulle hellre önska att ni hatade mig. Hör ni, Dane, jag vill dö hellre än att återvända till er! utbrast Beryl. Jag har aldrig älskat er, ehuru jag trodde mig göra det. Jag är er hustru, men jag skall hädanefter vara det blott till namnet. Jag vördar det heliga äktenskapsbandet mer, än jog kan säga er; men jag vördar ej er — jag älskar ej er. I den tron att ni var död har jag lärt älska en annan. Jag älskar honom nu af hela min själ, och jag skall älska honom, tills jag dör, men jag skall aldrig återse honom. Jag skall aldrig återse någon af er. Jag skall lefva skild både från den man jag älskar och från den jag hatar. Tala aldrig mera med mig om kärlek, Dane Conyers. Vill ni nu gå? Hon gjorde en åtbörd mot dörren. Conyers var ursinnig öfver, att hon med sådan köld tillbakavisade hans ifriga anbud till ett närmande. Beryl tycktes vara obeveklig. Han förstod, att den tjusningsförmåga, hvaröfver han var så stolt, här ej gagnade honom till något. Han beslöt dock att ej uppgifva försöket, han