nytt giftermål. Hon böjde sitt hufvud liksom öfverväldigad af sorg. Beryls bleka ansigte förändrades ej. Hastigt tycktes mr Conyers åter lifvas och se en stråle af hopp framskymta. — Vi ha båda felat, sade han; ni har begått tvegifte — ett brott som straffas med fängelso — och jag har varit hård och sjelfvisk. Ert fel närmar oss åter. Ni kan ej längre ställa er på en öfverlägsen dygds ståndpunkt. Ni måste komma tillbaka till mig, trots ert nya gifte, trots allt det som förefallit mellan oss, är ni min lagliga hustru. Beryl ryste för glansen i hans svarta ögon, det passionerade uttrycket i hans mörka ansigte. Han rynkade ögonbrynen, då han såg dessa tecken till afsky. — Komma tillbaka till er? sade hon. Aldrig! — Är detta den hustru jag vann på Lemansjön ? frågade han förebrående. Är detta den hustru, som gick vid min sida i lunderna på Villa Belvoir? Då var ni öm och kärleksfull; nu tycks ni hata mig. Ni lofvade att älska, hedra och lyda mig, till dess döden skulle skilja oss åt; är det på detta sätt ni håller ert löfte? — Skulle ni vilja fastkedja vid er en qvinne, som hatar er? — Ja, om denna vinna vore min hustru — om det vore ni. Det band, som förenar man och hustru, är oupplösligt! Vi ha båda mycket att förlåta hvarandra, men låt oss glömma och förlåta. Ni måste ha öfverseende med fel, som härröra från min uppfostran och öfverse med allt, som ni funnit motbjudande i mitt uppförande. Och jag skall å min sida ha öfverseende med er snara glömska och detta ert nya giftermål samt taga er tillbaka till mitt hjerta. Är detta öfverenskommet mellan oss? — Nej, svarade hon häftigt. Vi äro för alltid skilda från hvarandra. Gå ni er väg, Dane, och lemna mig i fred Den enda lycka jag numera kan begära är att bli bess d från er för alltid.