För ett ögonblick stod hon liksom förstelnad med likblekt ansigte, utspärrade ögon och ett uttryck af fasa och förskräckelse i sina drag. — Dane! sade hon i en hviskning. — Ja, sade han, i det han försökte att tala lätt och obesväradt. Ni tyckes ej bli mycket glad öfver att se mig, Beryl. Är detta ert sätt att belsa er man välkommen? Beryl gjorde en åtbörd af yttersta afsky. — Kalla er ej min man, sade hon; jag kan ej uthärda det. Hvad vill ni här? Huru har ni funnit mig? — Jag såg er på Regent-street och följde er hem. Trodde ni att jag var död, Beryl? Är det mig ni sörjer med denna drägt? frågade han hycklande. — Er? sade hon med en rysning och i en ton af djupt förakt. Hvarföre skulle jag bära sorgdrägt efter er? Skulle jag sörja en man, hvars verkliga namn jag ej ens känner? Conyers erfor en plötslig glädje. Huru! Hon kände ej ens hans namn? Hon skulle således ej ha omtalat sin historia för Desmond? Hon hade kanske framställt för honom om en diktad berättelse rörande en viss Vane Conroy. I verkligheten visste hon ingenting om Conyers utom hvad han sjelf berättat henne i Schweiz, hon visste blott att han lefde, emedan hon sett honom den olyckliga bröllopsdagen. Han skulle ej ha behöft komma till henne, om han blott vetat detta. Hon var ej farlig såsom han fruktat. Hen uppfattade genast hela ställningen och uppgjorde i samma ögonblick sin handlingsplan. Han bad, nej han besvor henne att lyssna till hvad han hade att säga och uppdiktade en historis, enligt hvilken han skulle ha legat sjuk efter sitt fall och ej förmått finna hennes adress. Men han fann henne oböjlig, och hon berättade å sin sida för honom huru hon ingått ett