Göteborgsposten – 5 oktober 1874, sida 2

zrna, som mäste goras UM å12 en, mest till följd af fransmännens långt skjunde Chassepotgevär. Den vigtigaste föränringen, som detta förhållande medförde, låg bruket af det tyska artilleriet, som användes II att öppna striden och utföra de stora anreppsstötarne vid hvilka det lände den tyka hären till stor fördel, att dess artilleritateriel var öfverlägsen den franska. När å artilleriet uträttat sin mission, lade man ynnerlig vigt på, att infanteriet kom fram så sastigt som möjligt. Emedan artilleriet, geom att på detta sätt användas, utsattes för tora förluster, måste man alltid draga försorg im, att det hade stark infanteribetäckning. (bland trängde de tyska batterierna alltför askt och sjelfständigt framåt, utan att detta örsigtighetsmått vidtogs, t. ex. d. 16 aug. på morgonen vid Vionville och d. 18 om middagen vid Vernonville; de lyckades visserligen att vid dessa tillfällen öfverraska fienden, men de kommo tillika sjelfva i en mycket betänklig ställning. För öfrigt var man på grund af Chassepotgevärets stora skottvidd icke ens med den bästa vilja i stånd att alltid kunna gifva artilleriet tillräcklig intanteribetäckning. Den nämnda egenskapen hos de franska gevären hänvisade det tyska infanteriet till att med synnerlig omsorg begagna terrängförbållandena och att använda kompanikolonner; det var isynnerhet härvid, som underofficerarnes utbildning till att i fredstid handla på egen hand i förening med hvarje menig mans grundliga inösning, visade sin betydelse i dess fulla utsträckning. De nya förhållandena verkade visserligen i början öfverraskande, men både officerare och soldater lärde snart att finna sig i de ändrade fordringar, som stäldes på dem, och att inse, att det för otficerarne gälde att behålla ledningen af striden i sin hand och för de menige att alltid sluta sig så sort som möjligt till truppmassorna och dessas ledare. Grundsatsen att strida i slutna massor ulfördes neml. mycket sällan riktigt, emedan alla voro otåliga efter att å ett nappatag med fienden; man stormade ofta fram, utan att afvakta, att de afdelningar, som följde efter, fingo tid att marschera upp och utveckla sig. På samma sätt som vid Woerth och SpicheI ren kom det äfven i slagen vid Metz ofta till strid man mot man och afdelning mot afdelning, utan att detta stod i någon förbindelse med slagets allmänna gång, och så att de taktiska förbindelserna upplöstes och blandades. Slutligen framhåller general Moltke, att striderna vid Metz gåfvo kavalleriet tillfälle att ännu en gång lägga i dagen sin betydelse i fält och angripa i större mängd. De erfarenhetsrön, som man gjorde d. 16 aug., bekräftade likväl åter, att äfven de raskaste och i rätt tid företagna ryttareangrepp endast förmå att gifva ett verkligt resultat, då man har starka reserver till hande. Generalstabens verk slutar med följande ord: M d fransmännens definitiva återtåg under Metz kanoner hade d. 19 på morgonen en afgörande vändning intrådt i de krigförande parternas ställning, och den kamp, som öppnades d. 14, hade tills vidare afslutats. Slagen d. 14, 16 och 18 augusti visa sig i sitt inre sammanhang och i sina följder såsom förberedelsen, inledningen och genomförandet af en enda stor handling, hvilken slutligen ledde dertill, att en jernring slogs kring den franska hufvudbärev, en ring som först åter öppnades vid kapitulationen. Då man tager i betraktande de strategiska förhållanden, under hvilka nämnda slag levererades, faller det en genast i ögonen, att det blutt var den omständigheten, att der vid Metz endast fanns ett af natur och konst danadt förskansadt läger, hvilket föranledde de trenne dagarnes slag och öfver hufvud möjliggjorde dem. Under första hälften af augusti månad var den franska hären ännu någorlunda herre öfver sina rörelser. I slagen vid Woerth och Spicheren bade betydande afdelningar lidit delvisa nederlag, och der visade sig nu i den franska armledningen en sträfvan att på ett eller annat sätt återupprätta den jemvigt i kraft, som fransmännen saknade gentemot den tyska öfvermakten. Man trodde sig kunna ernå detta på tvenne vägar: antingen genom att förena Ruenhåren med den här; som upprättades i ChåJons, eller genom att sätta Rhenhären fast i det förskansade lägret vid Metz, för att derigenom öka truppernas motståndskraft och tvinga tyskarne att dela sina krafter. Att man vacklade mellan dessa tvenne planer framgår otvifvelaktigt af den osäkerhet, som under ta dagarne från d. 12 till d. 17 aug. gjorde sig gällande jri den franska armeledningen Det ser ut, som om kejsar Napoleon tyckte mest om den forra och maran ekalk Bazaine om den senare planen. Men Bazaine var helt visst endast öfvertygad om fördelen af ett ta, annat centrum för motståndet, så länge det ännu rn, stod honom fritt att allt efter omständigheterna bello na det eller afstå derifrån; eftersom ban icke 84 hade något annat val än att stanna qvar i Metz, förbä. lorade han denna tro. . les I Köln. zeit. som ju dock är ett allvar6s camt blad och icke främmande för uådarne i il det tyska kabinettets politik, förekommer fölen jande uttalande, hvilket onekligen kan anses en sör ganska märkligt: ans Den innerliga vänskapen mellan Ryssland och mf-Preussen var endast möjlig, så länge Preussen var re-hänpisadt till R sslands skydd och bistånd. Bäda y ralandens intressen kommo ei i kollision, eller ock lät saken sig lätt utjemnas, ifall något sådant vid tillfälle a skedde. Men nu då det tyska riket kan stå för sig icg sjelf på egna fötter, nu då det icke längre behöfser af skydd och då en stark drift till utvidgning och stor1u8het vaknat inom det, nu då dess regerings moraliskt-politiska äsigter ändrats och med fullt medveMo tande genomföras, nu kan ej längre någon mensklig delvilja förhindra, att af den ofantliga törändrivgen A. uppstå motsatser, bvilka förr ej funnos till och hvilka skola blifva allt större och större. kr. b Förr eller senare skall den dag komma, då en rovåldsam sammanstötning är oundviklig, och det vel dem ingen bättre än statsmannen i Berlin och statsmanr af nen i Petersburg. gen — — . på Rysslands halfofficiela tidning Journal de S:t Petersbourg säger, att Rysslands stad Åi. bdourg 8 Ky bud, enda skäl för att icke erkänna regeringen Ser rano var den, att det mäste a! a sig frår igan den, att det måst fhålla sig f der-J all inblandning i Spaniens inre angelägenhe ter. Rysslands goda törhällande till Tysklanc eb. och Österrike, heter det vidare, äfverensstäm a på mer sör mycket med de tre makternas dyra — 2— 2 att ruyunna inverkas af del