Göteborgsposten – 2 oktober 1874, sida 2

rum och hade knappt hunnit dit, då tjensteflikan kom med ett bref till mr Desmond. Den unge mannen tog det likgiltigt, såg på adressen och sprang upp, som om han fått en elektrisk stöt. — Från henne — från henne! utropade han. Hon är ej död! Han öppnade brefvet och läste ifrigt dess innehåll. — Ej död! Oh, hvilken utomordentlig lättnad! sade han då han läst och omläst brefvet. Det är såsom jag trodde. Hon vandrade bort i feberyrseln. Hon ämnade beröfva sig lifvet, men gjorde det ej. Hon säger sig nu ha funnit husrum. Oh, min älskade, min hustru, hvar är hon? Han räckte brefvet åt lagkarlen, och Sherwald läste det uppmärksamt. Han spratt till, då han läste hennes tillkännagifvande att hon sett sin man, som hon trott vara död, i närheten af kyrkasgtrren, då hon kom ut ur kyrkan efter vigseln. Hans-ånsigte ändrade färg, då han läste namnet Vane Conyer såsom namnet på hennes förste man. — Min stackars älskade febersjuka hustru! utbrast Desmond. Hvar kan hon ha funnit en tillflykt? Jag måste genast begifva mig till polisen med denna nya ledtråd. Han tog sin hatt, under det han talade. — Vänta! sade Sherwald medlidsamt. Låt oss resonnera om saken. Såg hon sin man efter hans död? — Nej, de funno aldrig hans döda kropp. Han föll ner i en djup bergsklyfta. — Ah! Vill ni höra min förmodan, mr Desmond, ehuru det blott är en förmoden. Jag tror, att hon alldeles icke har någon feberyra, men väl att hon är nästan vild af förtviflan. — Hvad vill det säga? — Jag tror, sade Sherwald i fast ton, att hennes förre man ej blef dödad i Schweiz — och han hopdiktade och lät utsprida historien om sin död för att bli befriad från