Göteborgsposten – 2 oktober 1874, sida 1

———— — Lord Havkhurst har fått höra ert giftermål omtalas, mr Desmond, sade hen, och han har äfven fått kunskap om den sorgliga händelse, som tilldrog sig efter vigseln. Han har uppdragit åt mig att för er uttrycka sitt lifliga deltagande och beder er begagna er af hans börs, som om den vore er egen, för att fullfölja spaningarne efter den försvunna damen. Lagkarlens ton och sätt voro fulla af vördvadsfull sympati. Desmonds läppar darrade. — Han är mycket god, sade han. Jag behöfver ej hans penningar, men jag tackor hjertligt för hans vänliga anbud. — Har pi ännu ej funnit någon ledtråd till mrs Desmonds upptäckande? frågade lagkarlen — Ingen — ingen. — Jag har hört något om den sorgliga tilldragelsen af vår gomensamme vän mr Dallas, på hvars kontor jag såg er i går på morgonen, sade lagkarlen. Jag har kommit hit såsom er vän, mr Desmond, och såsom lord Hawkhurst vän, men alldeles icke af nyfikenhet. Om jag kan vara er till någon nytta, så anhåller jag, att ni befaller dfver mig. Om jag kände allt, som står i sammanhang med denna sak, skulle jag möjligtvis kunna gifva er något råd af värde. Tror ni, att mrs Desmond är död? Sherwalds på en gång vördnadsfulla och hjertligt deltagande sätt och ton rörde Desmond och framkallade hans förtroende. — Jag kan ej tro, att hon är död, sade han, ehuru hon hade en brinnande feber och skulle ha kunnat i ett anfall af yrsel kasta sig i floden. Men om hon ej är död, så är det dock rysligt att tänka sig henne kringirra febersjuk, ensam och hjelplös. Oh Gud, mina tankar martera mig mera än jag kan uthärda! Jag förgås af oro! Vi ha sökt i hospitalerna — hvar enda plats der hon skulle kunna vara; men från det ögonblick då hon smög sig bort