belnyckel och det andra eller Lundqvists med dennes egen nyckel: Det lås, som tullkammaren ditsatt, frånbröts af Lundqvist och Andersson gemensamt med en boftäng, hvilken de erhöllo till låns af några på gården varande arbetare. Allt kaffet borttogs dock ej vid de begge tillfällen, Andersson var närvarande, utan mycket fanns qvar, hvilket sedermera, efter hvad han hört berättas, af Lundqvist sedan bortfördes och försåldes. Med operationerna i det högra magasinet hade han ej tagit någon befattniog lika litet som med dem, som Lundqvist sedermera vidtagit i magasinet vid Drottninggatan. På det sist nämnda stället hade han dock varit denne bebjelplig med dörrens uppbrytande i juli månad strax före inventeringen. Hans förre principal hade nämligen kommit upp till honom och berättat, att Industribanken ämnade inventera magasinet, samt dervid yttrat, att han pantsatt mjölet äfven hos Göteborgs handelskompani, som låtit ditsätta ett eget lås, till hvilket han icke hade nyckeln. Andersson svarade då, att han icke hade med den saken att göra, men gaf slutligen med sig och gick in i en jernbod och köpte en kofot. Med denne hade Audersson, under det Lundqvist stod bredvid, frånbrutit den märla, vid hvilken handelskompaniets lås var fäst, så att dörren nu kunde öppnas med de nycklar, som innehades af Lundqvist och Industribankens ombud. SE Härefter infördes de begge anklagade för att konfronteras med hvarandra. Ingendera ville dock medgifva, att han Jåtit komma sig någon osanning till last. Lundqvist medgaf dock, att det kunde vara en möjlighet att han, såsom Andersson uppgifvit varit med, då dörren till magasinet vid S:t Paulsgatan första gången öppnades; han kunde icke för tillfället erinra sig, huru härmed förhöll sig. Deremot vidhöll han bestämdt påståendet, att de begge voro lika delaktiga i de begångna brotten och att de rådgjort med hvarandra, huru dessa skulle utföras. Härmed var ransakningen för dagen afslutad. Rätten beslöt att uppskjuta den vidare behandlingen Hen annan dag, och de anklagade återfördes till häktet.