ag af Lundqvists derå tecknade godkännande, med gen hand skritvit kontraktet, och förklarade, att hvar och en, som kände Svenssons handstil, ganska lätt skulle kunna inse, att någon förfalskning här icke vore i fråga. Med detta kontrakts tillkomst förhöll det sig på följande sätt: Lundqvist hade neml. besökt Svensson, för hvars under firma Sevan C:o bedrifna tvålfabriksrörelse han en tid varit förläggare, och sagt till denne, att han hyrde ett magasin vid Drottninggatan, i hvilket ett parti kaffe var upplagdt, samt att han behöfde upptaga ett lån och som säkerhet derför ville lemna nämde vara. Men emedan han icke ville skiljas vid originalkontraktet, bad han Svensson skrifva ett annat på i fråga varande magasin och derunder teckna sitt namn såsom hyresvärd. Svensson gjorde icke den ringaste invändniog häremot, och utan att efterfråga hvad rättighet Lundqvist hade att låta verkställa denna transport utskref han det begärda kontraktet, på hvilket Lundqvist sedan tecknade sitt godkännande. För att ej begå något misstag hade Lundqvist förut i en adresskalender gjort sig underrättad om numret och qvarterets namn. Svensson qvitterade derefter ett qvartals hyra, det andra qvartalets var qvitteradt i dennes namn af en af Lundqvists bokhållare och det tredje, eller sista, af Lundqvist sjelf. — Att detta var sant, derpå ville Lundqvist aflagga sin salighetsed, om sådant tillätes honom. De förut omnämda i magasinet vid Drottninggatan förvarade 309 balarna kaffe voro dessutom hypotiserade på tvenne andra ställen, neml. hos grosshandl. Simon I:son Hirsh och Göteborgs handelskompani. I jan månad erhöll neml. L. af den förre ett lån på 40,000 kr. Detta inbetaltes d. 15 juni, men d. 15 juli lemnade Hirsch mot samma hypotek ett nytt lån på 30,000 kr. Lundqvist hade förskaftat sig dubbla nycklar till de begge lås.n, med hvilka dörren till magasinet var tillstängd, öppnade dermed magasinet och lät Hirsch med egna ögon öfvertyga sig om, att det uppgifna kaffepartiet fanns. Penningarne erhöllos, och Hirsch fick nyckeln till det ena låset, efter hvad referenten kunde fatta, detsamma, till hvilket industribanken också hade en nyckel, och den andra nyckeln behöll Lundqvist sjelf. — Lånet hos Göteborgs handelskompani på 35,000 kr. erhölls den 8 juli. Då ombudet från detta bolag skulle taga varan i besittning, öppnades låsen med en tredje nyckel, hvilken sedan öfverlemnades till nämda ombud, som till yttermera visso satte ett särskildt lås för dörren. Sistnämda magasin var sålunda tillstängdt med trenne lås, till hvilka Lundqvist nu blott hade nyckeln till det ena. Han kom derför i en brydsam belägenhet, då industribanken omkring tre veckor efter det lånetransaktionen med handelskompaniet afslutats anhöll att få inventera magasinet vid Drottninggatan. Han uppsökte då Andersson, beklagade sin nöd och omtalade för denue, att kaffet vore hypotiseradt på flere ställen, och begge kommo öfverens om, att det ej funnes någon annan utväg än att bryta upp handelskompaniets lås. Hvem som gifvit upp sjeltva planen kunde L. icke erinra sig. Han päminde sig endast, att då han hvarken hade mod eller styrka att verkställa detta förslag, hade Andersson skaffat en kofot i en jernbod, under det Lundqvist stod utanför och väntade, och dermed uppbrutit låset. Sedermera skedde inventeringen, och allt befanns i ordning. Fråga hade då uppstått om att på samma gång äfven inventera de begge öfriga magasinen, vid Ersta och S:t Paulsgatan; men detta förslag hade för tillfället fått förfalla, sedan L. låtit förstå, att han den dagen icke hade tid, och man hade kommit öfvereos med den från industribanken utskickade vaktmästaren, att med denna inventering skulle anstå till en annan dag, då L. finge bättre tid. — Detta inträffade kort före Lundqvists afresa till Amerika. Turen kom nu till den andre deltagaren i dessa sorgliga transaktioner, handelsagenten Bernhard Andersson, hvilken infördes i sessionssalen samtidigt med det Lundqvist utfördes i rättens förmak. Andersson berättade, att han vore född den 15 november 1843 i Boxtorps socken i Halland och att han efter erhållen undervisning i folkskolan vid 15 års ålder kommit till Kristianstad och der erhållit anställning i bandel. Efter 4 års vistande i denna stad hade han begifvit sig till Malmö, hvarest han haft plats hos en grosshandlare Backman. År 1864 kom han på kontor i Stockholm hos grosshandlaren Werngren, och 1863 flyttade han till Lundqvist, hos hvilken han fick anställning som biträde mot del i förtjensten, halfva nettoinkomsten af de affårer, som han genom sina relationer kunde skaffa från de södra orterna. Han skulle icke deltaga i sörlusten, och om ej den betingade andelen i förtjensten räckte till hans lefnadsbehof, hade han rätt att utfå hvad dertill behöfdes. Med detta kompaniskap hade det fortgått till förliden höst, då det upplösts, emedan icke något särdeles vänskapligt förhållande mellan de begge kompanjonerna un ser senaste tiden egt rum. Vid skilsmessan skedde ingen uppgörelse af affärerna, och sedan han skildes från Lundqvist, hade Andersson giort affärer för egen räkning. Gjord uppmärksam på skiljaktigheten i hans och Lundqvists berättelse angående deras öfverenskommelse sins emellan omnämnde Andersson, att han väl visste, att han vore debiterad för lidna förluster, men förklarade, att detta skett honom ovetande och att han icke fört böckerna. På Lundqvists bankaftärer sedan de skildes hade han ingen reda, men hade hört att de voro trassliga. Denne hade väl i fjol frågat honom, huru han skulle ställa det med sina affärer, men Andersson hade icke föreslagit honom någonting. Han hade endast på Lundqvists uppmaning skrifvit anmälningssedlar, undertecknat det Amelnska kontraktet, likaledes på dennes tillsägelse och emedan han icke vågade motsätta sig, samt bemtat penningar från Industribanken. Fråga uppstod nu om den delaktighet, som Andersson haft i de inbrott, som föröfvais i törut omnämnda magasin. Andersson, som under förhöret visade sig mycket nedslagen men ej på långt när i så hög grad som hans medbrottsling, erkände då till en början, att Lundqvist uppmanat honom vidtala en smed att bryta bort låsen till Erstamagasinen, samt att han efter någon tvekan och sedan han uppmanat Lundqvist att sjelf göra detta efterkommit hans begäran. Lundqvist hade då redan sålt mjölet och på Anderssons invändning deremot svarat, att han måste ha penningar till sina många utbetalningar och derför realisera mjölet, hvilket till motsvarande qvantitet vid annat tillfälle kunde ditläggas, så att ingen skulle kunna märka, att något blifvit uttwget. Andersson medgaf emellertid, att han visste, att mjölet var hypotiseradt. Sedan mjölet uttagits, satte Andersson nya läs för magasinen. Det i venstra magasinet vid S:t Paulsgatan förvarade kaffet hade Andersson varit med om att belåna. ÄÅtven denna hypotiserade vara hade Lundqvist ensamt försält och dervid haft samma yttrande : som vid mjölets försäljande, eller att han skulle lägga Alt annat 3 ctällat fär dat harttarmrna ÄAmndansonn bada