XXIII. Efter sitt semtal med Octavia satte sig lord Hawkhurst ner vid sitt skrifbord och skref ett bref till Sherwald med begäran att denne skulle komma och tala med honom påföljande dagen. Han bad vidare sin lagkarl uppsöka Desmond och öfverlemna till honom ett bref, som han bifogade. Detta bref var en något formlig lyckönskan till Desmonds giftermål och innehöll en inbjudning till Desmond och hans brud att äta middag hos lord Hawkhurst hvilken dag de sjelfva ville bestämma. Brefvet afskickados följande morgon. På aftonen infann sig mr Sherwald tidigt på Hawkhurst House och visades upp i biblioteket, der lord Hawkhurst väntade honom. Earlen stod vid kaminen. Hen steg fram och räckte Sherwald handen, och med detta handslag var den gamla endrägten återstäld mellan dem. Lord Hawkhurst gjorde ingen ursäkt för sin häftighet vid deras samtal, ej heller väntade lagkarlen en sådan ursäkt; men i bådas sätt hade den gamla hjertligheten och friheten kommit tillbaka. — Sitt ner, Shervald, sade earlen. Jag ville åter tala med er om det der arrendet af Blackborough. Vi kommo ej till något resultat rörande den frågan. Lagkarlen satte sig. Han såg tankfull och allvarlig ut, och detta undgick ej längre earlens uppmärksamhet. — Ni ser bekymrad ut, anmärkte lord Hawkhurst. Jag hoppas, att det ej är med anledning af hvad som hände, då vi sista gången träffades. Jag försäkrar er, att jag gör full rättvisa åt de bevekelsegrunder, som ledde er till ert då visade förhastade öfverdrifna nit. Och dermed låta vi den saken falla, Har ni gjort några förfrågningar rörande den der Harley, som vill arrendera Blackborough? — Ja, mylord, svarade Sherwald lugnt. Men om ni ursäktar, vill jag först tala om hvad som mest ligger mig