Den bekante öfvereten Stoffel har i Paris utgitvit en flygskrift, som tvifvelsutan skall väcka stort uppseende och hvilken skildrar de händelser, som ledt till katastrofen vid Sedan. Anledning till denna skrift bar öfversten hemtat at den krigsrättsliga ransakningskommissionens beslut, hvilket frikände honom från den under processen B. zzine mot honom af general Pourcet, regeringsombud, riktade anklagelsen att hafva undanhållit tvenne depeschor — d. v. e. kommissionen fann icke skäl vara till något rättsligt åtal. Med detta utslag är öfvorste Stoffol ej nöjd, utan vill derför i flygskriften redogöra för de med saken sammanhängande omständigheter. Den första personlighet, som öfversten angriper, är hertigen af Aumale. Hans språk emot denne, som var president för krigsrätten i Trianon, är så mycket skarpare, som Rouher, hvilken skriften förelagts till genomläsning, ytterligare skärpt de ställena. General Serre de Rivicre, hvilken som bekant handskades strängt med Bazaine, Magnan och isynnerhet Stoflel, får ock sina fiskar varma, i det han kallar honom en general af d. 4 sept., som glömt att han varit öfverste under kejsardömet. Flygskriften ordar vidlyftigt om den tilldragelse, som föranledde öfverstens ställande under ransakning. Det handlade, såsom våra läsare kanske minnas, dervid om de trenne depescher från Bazaine, af hvilka den ena var bestämd för krigsministern, general Palikao, den andra för kejsaren och den tredje för marskalk Mac Mahon, i hvilken sista depesch Rhenhärens öfverbefälhafvare tillkännagaf, att han skulle underrätta sin underbefälhafvare Mac Mahon om sin marsch, ifall han kunde lemna Metz, utan att sätta sin här i alltför stor fara. Överste Stoffel beskyllades för att hafva undanhållit den för Mac Ålahon bestämda depeseben. Marskalken hade nemligen påstått, att han ej erhållit densamma, medan han annars skulle instält sin marsch till Sedan. Enligt ransakvingskommissionens förklaring bar något undanhållande ej egt rum och öfverste Stoffel försvarar sig icke heller längre, utan endast förebrår hertigen af Aumale och general de Rivire, att de tillagt denna depesch alltför stor vigt. Han säger: Enligt general de Rivieres förmenande, hade marskalken icke bort afmarschera, då ban erhållit Bazaines depesch, om han ej erhållit en ytterligare deesch ifrån honom. Man blir alldeles förbluffad vid äsningen af en sådan tolkning, utgången från ea fransk general, och denna förvåning ökas ännu mer, när man ser, att presidenten för första krigsrätten godkänner den. Sant är ock, att ingenting är mera sällsynt, än andens skärpa ock omdömets klarhet. Presidenten för första krigsrätten har aldrig deltagit i något allvarsamt krig; han blef efter några tjensteår divisionsgeneral, och eftersom han under 23 är lefde utanför Frankrike, blef han alldeles främmande för hären; man skulle derför göra rätt i att förvånas öfver bans ringa erfarenhet i militära angelägenheter af de misstag, han begår vid sina tolkningar. Anmärkningsvärda äro de tvenne ställen i flygskriften, der han talar om marskalk Mac Mahon. Det första stället skildrar marskalkens sinnesstämning, då han i Chalons erfor, att Bazaioe sannolikt måste stanna ulanför Metz. Han yttrar här: Underrättelsen om händelserna vid Metz försatte marskalk Mac Mahon i en den svåraste ställning, hvari en öfverbefälhafvare någonsin råkat. Han såg sig i sjelfva verket tvungen att fatta ett beslut, af hvilket krigets öde kunde bero, i ctt ögonblick, då han bade en här om mer än 100,000 man att organisera, hvilken blott utgjorde en sammanrafsnivg af trupper, af hvilka några voro modstulna på grund af nederlagen, andra upplösta och utan instruktioner. Och man torde betänka, att fastän minst 15 till 20 dagar vore af nöden för att organisera dessa otillräckliga och spridda stridskrafter eller ens gifva dem något sammanhang kunde han blott egna några få dagar åt denna vigtiga uppgift, ty preussiske kropprinsens här stod ännu blott några få dagsmarscher från lägret vid Cbålons. Jag var under de dagarne vitne till marskalkens bekymmer. Hvad kunde han väl fatta för beslut under så vigtiga forhällanden? Måste han med en delvis demoraliserad, i största hast sammanrafsad bär, som icke ens hade materialier till att slå en bro, marschera marskalk Bazaine till mötes för att bjelpa honom att frigöra sig, eller var det bättre att genast erkänna, att hären på grund af sitt dåliga tillstånd endast kunde gå nederlag till mötes, marschera till Paris och betäcka hufvudstaden, innan kronprinsen af Preussen kunde hinna dit? Det andra stället är intressantare: D. 20 aug. erhöll jag i Chålons omkring kl. 12 å efterm. af mairen i en 45 kilometer från lägret elägen plats ett telegram, hvari han underrättade mig, att en fientlig afdelning infunnit sig derstädes samt begört lifsmedel och foder för ett avantgarde, som skulle der inträffa på eftermiddagen. Jag skyn.